Sida:Gustaf II Adolf.djvu/404

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

396


ÅTTIONDESJETTE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF ERHÅLLER FÖRSTÄRKNING.

Genom kejserliga härens stora öfverlägsenhet blefvo alla kring Nürnberg liggande fästen, det ena efter det andra, eröfrade och svenskarna slutligen inom staden och dess närmaste nejder instängda, och nästan så godt som belägrade. I anledning häraf utspriddes många oroande rykten, både i Tyskland och Europa. Man trodde, att konungens här var utan räddning förlorad; att Wallenstein blott derföre icke ville företaga en stormning mot Nürnberg, emedan han var säker om att genom hungersnöd tillintetgöra sin fiende; ja ryktet förkunnade redan att konungen var än fången, än försvunnen, än död. Svenska höfdingarna och rådet voro i en plågsam oro, och sjelfva Frankrike fruktade, att kejsaren genom en hastig omhvälfning skulle återvinna sitt fordna öfvervälde. Underrättad om dessa farhågor, skref konungen åt alla sidor lugnande bref, och försäkrade sin ställning vara åtminstone lika fördelaktig som Wallensteins, så att ovisst vore, hvilkendera hade mest att frukta. Konungen önskade emedlertid att få slut på detta förödande men icke afgörande krig, och befallte för sådant ändamål Oxenstierna samla största delen af de spridda tropparna, och dermed rycka fram till förstärkning. Han bad honom dock att icke af onödig skyndsamhet blottställa sig sjelf; ty hufvudhären var alldeles icke stadd i någon slags fara, utan kunde ännu ganska lätt vänta en eller annan vecka längre. Slutligen förmanade han Oxenstierna, att på allt möjligt sätt hindra och afskära Wallensteins tillförsel. Denne motståndare, skref han, är en af de onda andar, som endast genom fasta fördrifvas kunna.

Till Franken samlades, i följd af dessa befallningar, krigareskaror från alla håll. Kurfursten af Saxen skickade flere regementer, hvilka uti Thüringen förenade sig