Sida:Gustaf II Adolf.djvu/406

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
398
STRIDEN VID ALTE VESTE.

detta företag. Det misslyckades, och Pappenheim förlorade dervid både rykte och folk.




ÅTTIONDESJUNDE KAPITLET.
STRIDEN VID ALTE VESTE.

Redan före ankomsten af dessa förstärkningar hade sjukdomar och brist börjat anställa förödelser i båda härarna. Wallensteins läger besvärades af en ovanlig mängd flygfä och annan ohyra. Häraf likasom af den tilltagande bristen ledo både menniskor och kreatur, och härjande farsoter uppkommo. Icke bättre var det uti Nürnberg. Af brist på tjenligt foder dogo hästarna hundrade, ja tusendetals, och deras stinkande, sällan tillräckligt nedmyllade kroppar förgiftade luften. Äfven saknades tillräckliga källor, så att man nödgades begagna en på vägen till Furth liggande brunn, oaktadt dess illa både luktande och smakande vatten. Den blef snart tömd, och då fanns på bottnen en mängd döda hästar, af de kejserliga ditkastade för att förgifta vattnet och de deraf drickande. Ändamålet vanns, och af dessa förenade orsaker utbröt en pestartad fläckfeber uti staden och lägret, så att dagligen öfver hundrade lik begrofvos. De nyss ankomna tropparna hotade att öka bristen och derigenom eländet; men Wallenstein gjorde likväl icke minsta rörelse för att öfvergifva sin ställning; man kunde ej heller vänta något sådant af hans kända envishet. Han skulle låta hela sin egen här förgås uti elände, endast han derigenom kunde på samma sätt förstöra fienden.

Gustaf Adolf deremot hade icke hjerta att längre utsätta sitt eget folk och Nürnbergs borgerskap för hungrens och pestens förenade lidanden. Efter den erhållna