Sida:Gustaf II Adolf.djvu/405

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
397
GUSTAF ADOLF ERHÅLLER FÖRSTÄRKNING.

med hertig Wilhelm af Weimar och tågade till Kitzingen, den bestämda mötesplatsen. Hit kommo äfven landtgrefven Wilhelm från Hessen, rikskansleren Axel Oxenstierna från Mainz samt Kristian af Birkenfeld från Pfaltz, hvar och en med sina troppar. Oxenstierna tog befälet öfver den förenade styrkan och förde densamma till Windsheim, der yttermera Johan Banér från Donauwerth och hertig Bernhard från Syd-Schwaben tillstötte.

De sålunda samlade tropparna utgjorde vid pass trettiotusen man. Konungen fruktade högeligen, att Wallenstein skulle angripa och upprifva denna styrka, innan föreningen hunnit verkställas. Med den yttersta uppmärksamhet följde han derföre alla fiendens företag, färdig att vid dess minsta rörelse och på sin sida bryta upp och taga honom i ryggen. Men Wallenstein låg alldeles orörlig, och lät Oxenstierna utan minsta hinder tåga förbi Alte Veste och förena sig med konungen. Vid Furth mötte Gustaf Adolf sina kommande landsmän och helsade med glada handslag hvar och en bland höfdingarna. Alla vid Nürnberg varande troppar hade också gått de antågande kamraterna till mötes. Båda härarna helsade hvarandra i slagordning, och ryckte derpå tillsammans in uti lägret, der likasom i staden en tacksägelse firades öfver den lyckliga föreningen.

Vid första ryktet om svenska undsättningens antågande, hade äfven Wallenstein sökt att genom förstärkningar öka egna stridskrafter och derigenom bibehålla sin förra öfverlägsenhet. Han befallte derföre alla i Tyskland spridda troppar att skynda till Altenberg, och Fugger tillförde honom verkeligen sextusen man. Pappenheim stod i Neder-Saxen med en betydligare styrka. Wallenstein befallte och Maximilian bad honom hasta till hufvudhären; men Pappenheim vände sig i dess ställe, under svaga förevändningar, mot Ncderland, för att biträda spaniorerna vid belägringen af Maestricht. Orsakerna gissades olika; än afundsjuka mot Wallenstein, än motvilja att stå under en annans befäl; äfven hviskades, att spanska prinsessan, medelst löfte om gyllene skinns-orden, lockat honom till