antingen locka konungen uppåt Nord-Tyskland, eller också helt och hållet stänga honom ifrån Östersjön.
Denna plan blef redan i sin början rubbad genom hertig Bernhard, hvilken af Gustaf Adolf fått löfte på Franken och nu använde hela sitt snille för att skydda och bibehålla detta land. Uti Schweinfurth låg Karl Hård med vestgöta fotfolk. Vid de kejserligas annalkande ditskickades besättningen ur Königshofen samt Taupadel med sina dragoner, hvarförutan också Bernhard sjelf hastade till undsättning. Wallenstein med sina utmattade krigare vågade icke angripa en så väl försvarad fästning, utan ryckte med plundringar och mordbrand in uti baireuthska landet och derifrån till Coburg. Men som en blixt var Taupadel före honom och inqvarterade sina dragoner i dervarande slott. Wallenstein eröfrade, plundrade och brände staden och lät beskjuta och på tredje dagen storma slottet. Men läget var så fördelaktigt och dragonerna gjorde så tappert motstånd, att femhundra af de stormande jemnte flere deras anförare föllo på stället. Wallenstein fick i detsamma veta, att hertig Bernhard slagit den mot honom utskickade Isolani och nu skyndade till Coburgs undsättning. Han såg sig derföre tvungen att öfvergifva både denna fästning samt alla sina planer på Franken och Thüringen. Förbittrad tågade han genom Erzgebirge och kastade sig öfver södra Kur-Saxen.
Redan i början af sin vistelse bredvid Nürnberg hade han till detta landskap utskickat sextusen man under Holk, hvilken derstädes utan motstånd, men också utan barmhertighet, förhärjade, brände, plundrade hela södra delen. Efter honom kom snart Gallas med flere troppar, och slutligen Wallenstein sjelf med hela sin här. Landet blef öfversvämmadt ända inemot Elben, och alla städer, ja sjelfva Leipzig, öppnade med bäfvan sina portar för den fruktade fienden.
Johan Georg såg med smärta sitt härliga land denna gången icke blott hotas utan lida af krigets rysliga uppträden. Hans egna under Arnheim stående troppar hade förenade med svenskar och brandenburgare trängt djupt
