Sida:Gustaf II Adolf.djvu/416

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
408
GUSTAF ADOLFS TÅG TILL SAXEN.

in uti Schlesien. Kurfursten befallde dem visserligen att skynda till fäderneslandets försvar; men detta gick så ovanligt långsamt, att mången misstänkte, det Arnheim enligt hemlig öfverenskommelse med Wallenstein med flit lemnade kurfursten i sticket, för att dymedelst tvinga honom att öfvergifva konungens parti. Men, om äfven Arnheim med hela saxiska hären infunnit sig, hade han likväl varit alldeles för svag för att hejda den öfverlägsna fienden. Kurfursten skickade derföre bud på bud till Gustaf Adolf, bedjande, uppmanande, besvärjande honom att hasta sin olycklige bundsförvandt till hjelp.




NITTIONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS TÅG TILL SAXEN.

Från Nürnburg hade Gustaf Adolf begifvit sig nedåt Donau och började just belägringen vid Ingolstadt, då kursaxiska ilbuden ankommo. Han hade ämnat att efter eröfringen af denna stad genom Bäjern bryta in uti Österrike. Allt tycktes gynna ett sådant företag. Maximilian var för svag att göra motstånd. I Österrike funnos föga troppar; men deremot en talrik skara af missnöjda innevånare, hvilka endast afvaktade svenskarnas ankomst för att resa upprorets fana; och innan Wallenstein från det aflägsna Saxen hunne till undsättning, hade konungen redan kunnat eröfra Wien. Dessa voro hans temligen sannolika förhoppningar. Han öfvergaf dem alla för att ila sin bundsförvandt till hjelp.

Uti Schwaben qvarlemnades en betydlig styrka, och högsta befälet öfver densamma anförtroddes åt Johan Banér. Med de öfriga tropparna skyndade konungen till Nürnberg, förenade sig der med Kniepenhausen och sedan