Sida:Gustaf II Adolf.djvu/418

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
410
GUSTAF ADOLF I ERFURT.

som hastigast den lidande vännens boning och ilade sedan till sin längtande maka. Denna sednare förmådde icke afbida hans ankomst, utan gick, åtföljd af sina fruntimmer, ned på torget för att möta den väntade. Vid deras anblick sprang konungen af hästen; skyndade till sin gemål och förde henne efter första helsningen upp till deras boning. Men Wallenstein stod endast några få mil derifrån, och detta fruktansvärda grannskap öfverhopade konungen med så många bekymmer och göromål, att han vid drottningens sida fick tillbringa endast några korta ögonblick, med glädjen äfven då störd af tankan på den förestående faran. Tidigt morgonen derpå var han redan ute och ordnade sina angelägenheter. Han beslöt i denna stad qvarlemna drottningen, jemnte tillräcklig besättning under den pålitlige Taupadel. Efter en i hennes sällskap intagen lätt frukost, steg han upp för att lemna staden. Man märkte hela tiden en hos honom alldeles ovanlig nedslagenhet, som meddelade sig åt alla andra och uppfyllde dem med ängsliga aningar; serdeles drottningen, hvars vid sådana tillfällen vanliga sorg ökades än mera af konungens. Han hade kallat stadens rådsherrar och tilltalade dem sålunda: Jag öfverlemnar härmedelst i eder vård det dyrbaraste jag äger på jorden, min älskade drottning. I veten, gode herrar, att all ting äro underkastade vexlande skiften, framför allt kriget, detta menniskorna för deras ondska af Gud ådömda plågoris. Snart nog kan också jag träffas af olyckan, måhända af döden. Om detta skulle vara Herrans vilja, så beviser min älskade maka samma trohet och tillgifvenhet, som i alltid mot mig hafven ådagalaggt. Derpå vände han sig icke utan djup rörelse till den i tårar smältande drottningen; slöt henne i sin famn, bedjande Gud städse vara hennes beskydd. De skulle hvarandra återse, om också aldrig mer i detta förgängliga lifvet; dock en gång förr eller sednare uti den eviga sällheten. Efter dessa ord gjorde han sig lös ur hennes armar, sprang på hästen och ilade efter de aftågande tropparna.