Sida:Gustaf II Adolf.djvu/419

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
411


NITTIONDEANDRA KAPITLET.
TÅGET TILL LÜTZEN.

Såsom vi redan berättat, hade Wallenstein för afsigt att med sina talrika härar öfversvämma Saxen och derigenom tvinga dess kurfurste att afsäga sig förbundet med Sverge. Gallas med betydliga troppar låg vid böhmiska gränsen; från Bäjern tillkallades Altringer; från Neder-Saxen Pappenheim. Sjelf hade Wallenstein härjat vestra och medlersta Kur-Saxen, hvarefter han vid Leipzig förenade sig med den kommande Pappenheim och tågade mot nordostliga sidan. Men just i detsamma fick han veta, att konungen redan anländt till Thüringen och att betydliga förstärkningar under hertigen af Lüneburg skyndade från Neder-Saxen till dess möte. Wallenstein ville hindra konungen från att förena sig med dessa troppar, och att intränga uti det bördiga Meissen. Han hastade derföre tillbaka för att bemägtiga sig alla öfver Saale-floden ledande bryggor, men kom dervid försent; svenskarna hade redan Naumburg inne. Han stannade då vid Weissenfels för att se, hvad konungen ytterligare ämnade företaga.

Efter afskedet från sin gemål skyndade Gustaf Adolf till Naumburg, hvilken stad hans förtroppar redan hade besatt. Det lyckades dem att derigenom förekomma några af Holks röfvareskaror, hvilka hade ämnat sig dit att, som det hette, utkräfva en förra året af Tilly utskrifven, men icke uppburen brandskatt. Folket, utom sig af glädje att hafva undsluppit ett så hotande besök, mottog svenskarna som efterlängtade bröder, konungen sjelf som en räddande engel. Vid intåget trängdes de under tusende vördnads- och kärleks-belygelser kring hästen, täflande om att kyssa, att vidröra den älskade furstens kläder. Gustaf Adolf mottog dessa hyllningar med nedlåtande mildhet och tacksamhet, denna gången dock blandad med sorgligare känslor. Han vände sig till hofpredikanten Fabricius, och