Sida:Gustaf II Adolf.djvu/420

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
412
TÅGET TILL LÜTZEN.

sade: Det är en glädje, en ljuf tillfredsställelse att se sig sålunda omfattad af folkets innerliga kärlek, men mången gång inger den mig dystra farhågor, såsom varande alltför öfverdrifven. De sätta nemligen sin förtröstan på en svag menniska och icke på himmelens allsmägtige Herre, ja de betrakta och bemöta mig nära nog, såsom vore jag den, hvilken ensam förmår hjelpa. Ack måhända skall Gud snart nog straffa både deras afgudiska dårskap och mig, som är föremålet derför, och visa, att äfven jag är en svag och dödlig menniska.

Då Gustaf Adolf fick veta, att kejserliga hären kommit till Weissenfels, beslöt han att sjelf med sina troppar stanna uti Naumburg och derstädes afvakta några väntade förstärkningar. Hertigen af Lüneburg hade nemligen fått befallning att genom Thüringen begifva sig till hufvudhären, men gick i dess ställe efter sitt envisa hufvud åt Wittenberg för att förut förena sig med Arnheim. Härigenom blef han sjelf afskuren från konungen och denne sednare med 20,000 man lemnad ensam mot Wallensteins 40,000. Gustaf Adolf måste derföre till skydd mot den öfverlägsna fienden låta i hast uppföra ett förskansadt läger omkring Naumburg, ungefär på samma sätt som förut omkring Nürnberg. Redan den första November var allting i ordning; men höstkölden ökades så hastigt, att soldaterna icke längre kunde berga sig under tält, utan måste redan den 3 November föras in uti staden. Det tycktes som fälttåget vore för denna gången alldeles slutadt.

Uti Weissenfels, knappt en mil derifrån, låg kejserliga hären. Det blef fråga om att angripa de underlägsna svenskarna; men vägen till Naumburg var oländig och svår, konungens läger efter vanligheten nästan ointagligt, slutligen kölden redan så stark, att soldaten icke längre kunde hålla fältet. Af dessa orsaker tillstyrkte hela krigsrådet, äfven Pappenheim och Holk, att öfvergifva alla tankar på fiendens angripande. I dess ställe uppgjordes ett annat förslag. Den ärelystne Pappenheim ville nemligen högst ogerna ligga sysslolös, än mindre tjena under någon annans befäl, hvarföre han också, som förut är berättadt,