ansträngde höfdingarna all sin förmåga. Abboten af Fulda gick med presterliga förmaningar genom lederna, men föll sjelf för en kula till jorden. Piccolomini, redan med flere sår, besteg den ena hästen efter den andra och störtade mot fienden. Du blöder starkt, ropade en af hans vänner. Jag fuktar med blod mina första lagrar! svarade Piccolomini. Wallenstein sjelf red omkring, med manteln genomborrad af kulor, ehuru sjelf liksom genom ett underverk oskadad. Dock icke ens den fruktade fältherrens blick kunde förmå soldaterna att hålla stånd mot svenskarnas raseri. Till råga på olyckan sprunga några af de kejserliges krutvagnar i luften och anställde ännu mera förvirring. Wallenstein kunde anse slaget så godt som förloradt.
Men i detsamma hördes ropet: Pappenheim är här! och dessa ord hejdade de kejserligas flykt och svenskarnas angrepp. I spetsen för fyra regementer rytteri sprängde den välkände anföraren fram öfver fältet. Hvar står konungen af Sverge? frågade han. Man pekade på Stålhandskes flygel och Pappenheim störtade med lösa tyglar ditåt. Hans ankomst och medförda undsättning, ja blotta hans namn upplifvade modet hos de kejserliga, och nu mera betydligt öfverlägsna, började de åter gå anfallsvis till väga. Men svenskarna försvarade sig som lejon, och nu uppstod den hetaste striden på hela dagen, serdeles uti midten. Gula brigaden hade i spetsen för alla de andra trängt fram ibland fienderna. Den blef på trenne sidor angripen af Götz, Piccolomini och Terzky. Men ingen enda vek ett steg tillbaka. Brahe föll, med ena knäet krossadt. Hans gula gossar försvarade sig till sista man, liggande i skön ordning hvar och en på sin plats; lifregementet icke öfverlefvande sin konung. Dernäst störtade Piccolomini mot blå brigaden. Winckel blef skjuten och de blå gossarna föllo på samma sätt och med samma ära, som de gula. Svenska och gröna brigaderna drogo sig tillbaka öfver grafven, och Piccolomini återtog för andra gången de sju kanonerna.
Redan vid sitt första anfall emot Stålhandske fick
