Truchsess, en annan af konungens sällskap, hvilken sjelf, invecklad i handgemänget, sett honom falla af hästen, lyckades sedan att undkomma, och berättade för Kniephausen och hertig Bernhard den inträffade olyckan. Svenska fotfolket hade redan i brist af understöd nödgats vika tillbaka öfver vägen, och härarna innehade samma ställning, som före slaget. Kniephausen rådde derföre till återtåg; men hertig Bernhard, hvilken efter Gustaf Adolfs anordnande näst honom skulle föra befälet, beslöt motsatsen. Konungens död var redan allmänt bekant, åtminstone anad, ty man såg hans sårade häst springa omkring bland tropparna med sadeln tom och höljd af blod. Denna syn ingöt uti hvarje bröst den djupaste känsla af sorg, förtviflan och hämnd. Hertig Bernhard begagnade denna sinnesstämning, och red igenom lederna, ropande: I svenskar, finnar och tyskar! Eder, vår och frihetens försvarare är död. För mig är lifvet intet lif mera, om jag icke får utkräfva en blodig hämnd. Välan, hvar och en, som vill visa, att han haft konungen kär, framåt för att hämnas hans död! och framåt störtade hela svenska hären. Stålhandske i spetsen för högra flygeln sprängde med förtviflans krafter öfver grafvarna, och det ena fiendtliga regementet efter det andra måste taga till flykten. Brahe förde på samma sätt midtens alla fyra brigader öfver grafvarna, tog för andra gången de sju kanonerna och jagade fienden framför sig. På venstra flygeln fick hertig Bernhard en kula genom armen, men förde sina ryttare oemotståndligt framåt, och eröfrade batteriet vid väderqvarnarna. Isolani, hvars kroater straxt i början blifvit af finnarna förskingrade, hade väl under tiden återsamlat dem och angrep, efter en tagen omväg, svenska trossen bakom Stålhandske; men blef återigen af andra linien lätt förjagad och syntes ej mera på slagfältet. Hela kejserliga hären var på vägen att upplösas. Förgäfves
smålänningarna. Ryttaren, som icke hann verkställa sin föresats, sköt konungen genom hufvudet, afdrog kläderna och skyndade till de sina.
