åt fransmännen ett böjdt svärd, på hvars klinga åtskilliga astrologiska och kabbalistiska bilder voro tecknade. Han utgaf det att vara Gustaf Adolfs bland katolikerna så mycket omtalade trollsvärd; och som sådant visades det ännu lång tid efteråt och har gifvit anledning till många lärda skrifter och undersökningar. Hans verkliga vid Lützen begagnade värja förvaras uti Riddarholmskyrkan. Hans kyller uti Wien; en af sporrarna såldes åt Holk, och har sedan kommit till Danmark. En Schneeberg, som var löjtnant vid Götz’s regemente, hade tagit den gyllene kedjan, hvilken sedan länge stannade qvar hos den efterkommande slägten.
Ett annat rykte påstod, att hertig Bernhard var medvetande uti brottet, derför likväl icke anförande något annat bevis än hans sednare förtrolighet med den förmenta mördaren Frans Albert.
Åter var det en sägen, att en konungens ridknekt aflossat det mördande skottet, borttagit alla dyrbarheterna och bland annat fjerrglaset. På dödsbädden anförtrodde han åt presten detta sednare jemnte bekännelsen om sitt brott. Denna händelse skall hafva tilldragit sig i Naumburg. En annan sägen från Creilsheim i Franken anför ungefär samma berättelse, dock om en annan person.
Då Karl den tolfte år 1707 uppehöll sig i Saxen, lemnades honom från okänd hand ett bref, innehållande en på tyska uppsatt rimmad berättelse om Gustaf Adolfs död. Skriften var redan gammal och halfmultnad, samt undertecknad af en Hans von Hastendorff, hvilken försäkrar sig hafva legat sårad på fältet och sett hela händelsen. Hertig Frans Albert antydes, ehuru icke med uttryckliga ord, som mördaren. För öfrigt innehåller skriften många motsägelser och tydliga spår af att vara understucken. Så betraktades den också af Karl den tolfte. Jag kan aldrig tro, sade han, att en furste kunnat med så svart otacksamhet belöna sin konungs välgärningar[1].
- ↑ Hastendorffs berättelse finnes i flere skriftsamlingar, t. ex.
