Sida:Gustaf II Adolf.djvu/439

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
431


NITTIONDESJUNDE KAPITLET.

GUSTAF ADOLFS BEGRAFNING.

Om qvällen efter slaget vid Lützen utsände hertig Bernhard en talrik skara soldater att uppsöka konungens kropp. Den fanns slutligen under likhögarna, naken, af sår vanställd och knappt igenkännelig; mer än en gång hade svenska och österrikiska ryttareskaror ovetande ridit deröfver. Den blef buren först till byn Meuchen och derstädes tvättad och omsedd, sedermera till Weissenfels. Konungen hade under lifstiden ofta yttrat misshag öfver bruket att balsamera, likasom i allmänhet att mer, än vanligt, sysselsätta sig med döda menniskors qvarlefvor. De närvarande, utan kännedom om denna hans uttryckliga vilja, balsamerade liket, hvarvid de uttagna inelfvorna blefvo uti Weissenfels begrafna.

Vid första underrättelsen om den inträffade olyckan hade Maria Eleonora skyndat till stället; man kan föreställa sig med hvilken sorg. Hon var alldeles otröstlig, fuktade med oupphörliga tårar den älskades kropp; ville aldrig från densamma skiljas; och bar hos sig det uttagna hjertat, förvaradt uti en liten gulddosa. För att på rådets vägnar beklaga hennes förlust, anlände Pehr Brahe, och denne, sjelf genomträngd af smärta öfver den älskade konungens död, lyckades att åtminstone till en del lugna hennes stormande sorg.

Följande sommaren fördes liket från Saxen uppåt kusten af Östersjön. Det var ett sorgens triumftåg. Från alla kyrkor hördes klockornas klagande ljud och från kringliggande nejder sågos talrika skaror framströmma, för att vid den fallne befriarens bår med tårar och tusende välsignelser uttrycka sin kärlek och sin sorg. Från Wolgast


    Brah. Miscellanea I. p. 183. D’Albed. Miscellanea Historica Gustavi Adolphi 4:o m. fl.