Sida:Gustaf II Adolf.djvu/449

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
441
OM MARIA ELEONORA.

likasom hennes öfriga företag, och hon beslöt på fullt allvar att rymma landet. Konungen i Danmark, som ville förekomma alla ytterligheter, afstyrkte både ifrigt och flere gånger, men fåfängt; och i öfverenskommelse med hans i Stockholm varande sändebud vidtogos alla till flykten nödiga anstalter. Utförandet bestämdes till Juli 1640. Drottningen plägade en gång i hvarje månad hålla tre dagars fasta, hvarunder hon ensam med kammarfrun lefde innesluten på sitt rum. Denna gången hade hon under någon förevändning skickat bort hofmarskalken, och förklarade sedan, att hon ämnade utsträcka fastan till sex dagar, och lät inbära mat i förhållande derefter, hvarpå slutligen dörren stängdes. Rummet vette åt trädgården, i hvilken var anlaggd en betäckt löfgång, som räckte ett långt stycke från slottet. Under följande natten gick enkedrottningen ned i trädgården, smög genom löfgången till stranden och rodde sedan på en båt öfver den lilla midt framför liggande viken. Uti parken steg hon till häst och skyndade i sällskap med några förtrogna herrar nedåt skärgården. På vägen utgaf hon sig för en borgaredotter från Nyköping; en i sällskapet varande dansk målare skulle föreställa hennes fästman; föräldrarna, hette det, hade sökt hindra deras förbindelse; deraf den nu i hemlighet företagna flykten, deraf de tårar, som den lättrörda drottningen icke mägtade återhålla. Uti skären utanför Trosa steg hon ombord på en liten förhyrd skuta, hvilken förde henne till Gottland. Der väntade tvenne danska krigsskepp, från hvilka hon efter motvind och svår sjösjuka slutligen landsattes på Falster.

Emedlertid kom hofmarskalken tillbaka till Gripsholm och frågade efter enkedrottningen. Gud vet, sade hofpredikanten, huru hon befinner sig! Då jag vid de förra fastorna höll morgon- och aftonbön utanför dörren, hörde jag alltid hennes röst beledsaga afsjungandet af psalmen. Men denna gången har jag icke kunnal förnimma ett enda ljud. Hofmarskalkens fru hade dessutom anmärkt, att hon icke, som förut, hört ljudet af enkedrottningens steg. Man blef orolig och klappade på; men intet svar följde.