Hofmarskalken lät straxt spränga dörren och fann rummet tomt.
Saken inberättades genast och väckte ovilja öfverallt, dock mest hos rådet, serdeles hos Axel Oxenstierna. De la Gardie ville lemna den afvikna enkedrottningen hennes underhåll och tillika frihet att vistas, hvar henne behagade. Men Oxenstierna påstod, att hon genom den obetänksamma rymningen satt en fläck både på sig sjelf, sin dotters regering, hela Sverges rike och sin salig herres minne; samt dessutom förverkat all rättighet till sitt lifgeding; detta var tacksamheten för det, att rådet nyligen ökat hennes inkomster och betalt 20,000 riksdaler på hennes skulder. Men salig konungen hade icke utan skäl kallat henne sitt malum domesticum. Hon kunde mången ärlig man, mer än skäligt var, bedröfva. Hela riket delade rådets missnöje. Vid riksdagen sökte väl presterskapet att gifva saken en mildare vändning; men de afvisades af Oxenstierna. Ständernas beslut blef, att hon sjelf mistade sitt lifgeding och hennes namn sitt rum uti kyrkobönerna.
Uti Danmark fick Maria Eleonora icke så glaga dagar, som hon väntat. Kristian mottog henne visserligen gästfritt; men vågade icke genom för mycken artighet stöta sig med svenska regeringen. Hennes underliga lynne gaf äfven här anledning till missnöje och obehagliga uppträden. Dessutom blef hon för den sparsamma konungen en temligen dyr gäst, emedan hon ville lefva i Danmark på samma fot och med samma hofhållning som i Sverge. Kristian var ganska glad, då hon år 1643 efter många fram- och återflyttningar lemnade hans rike.
Svenska regeringen lät nemligen vid denna tid öfvertala sig att årligen anslå 30,000 riksdaler till hennes underhåll. Dock bibehöll Oxenstierna sin förra ovilja. Han svarade icke på flere hennes egenhändiga bref[1]. Då det yttrades, att också rådet hade måhända någon del i
- ↑ Ridderst. (184) Maria Eleonora till Ax. Oxenstierna. Königsberg d. 31 Apr., d. 28 Oct. 1645.
