hennes ömhet. Ett sådant förhållande kunde emedlertid icke länge undfalla hofvets och den skarpsynta enkedrottningens uppmärksamhet. Den sednare beslöt att på allt sätt motarbeta förbindelsen. Hon lät de båda älskande tydligt förstå sin obenägenhet, och sökte derjemnte så mycket som möjligt att hålla dem skiljda från hvarandra, i hopp att tid, nöjen och göromål skulle förströ den adertonåriga konungen. Hon bedrog sig. Med svårigheterna ökades kärleken. I de varmaste ordalag utgöt Gustaf Adolf sina känslor, sina förhoppningar, uti bref på bref till sin älskade fröken, äfven uti några, som det föregifves, af honom författade verser. Genom systern, prinsessan Katrina, skaffade han sig noggranna underrättelser om allt, som i detta hänseende föreföll vid hofvet, och lät slutligen hos grefve Magnus formligen anhålla om dotterns hand. Fröken Ebba deremot, som dagligen var utsatt för hofvets skämt och enkedrottningens uppenbart visade ovilja, förlorade modet och skref flere gånger, bedjande sin konungslige älskare öfvergifva alla tankar på deras förening. Hjertans allrakäraste fröken, svarade Gustaf Adolf, vid den trogna kärlek, jag till eder burit och ännu bär, bönfaller jag att aldrig af eder få höra eller läsa de ord, att jag ej mer skulle tänka på eder. Tvertom synes mig, att vi med den beständighet, som en oförfalskad kärlek pryder, böra låta vår lycka på andra ställen fara, i det fasta hopp, att genom sådan trohet hennes majestäts sinne på sistone öfvervinna och således upplefva den lycksaliga dag, som min brinnande längtan hugsvala skall, och, som jag hoppas, edert trogna hjerta likaledes glädja. Under brefven sågos Gustaf Adolfs och Ebba Brahes namn sammanflätade, stundom det sednare insatt uti den förres brinnande hjerta [1].
- ↑ Uti Hallenbergs Gustaf II Adolfs historia, III Bandet. Sid. 253 med följande, anföras fem bref från Gustaf Adolf till Ebba Brahe, nemligen af Wäsby d. 29 Januari 1613; Wäsby d. 1 Mars 1613; Stockholm d. 1 April 1613; Narwa d. 20 Sept. 1614; och det femte utan dato. innehållande underrättelse om kertigens af Lauenburg