gamla kurfursten ännu stod obegrafven. Det berättas till och med, att hon genom en hemlig, för henne ensamt tillgänglig dörr gått ned uti ett hvalf, der de kurfurstliga klenoderne förvarades, och derifrån borttagit så många dyrbarheter, som hon tyckte ungefär kunde belöpa sig på Maria Eleonoras arfslott. Tvenne bref ankommo, det ena från kurfursten, det andra från konungen i Polen. Anna, som deri befarade några hinderliga föreskrifter, lemnade dem ouppbrutna, och anträdde resan med en skyndsamhet, som nästan liknade en flykt. Genom Meklenburg kommo de till Wismar, hvarest Maria Eleonora, jemnte mor, moster, yngre syster och talrikt sällskap, steg ombord på svenska flottan för att segla öfver till Kalmar.
Full af längtan och otålighet hade emedlertid Gustaf Adolf begifvit sig till denna stad, för att ställa allt i ordning till brudens emottagande. Detta var ej lätt. Först och främst hade pesten utbrustit, och det just i samma stad. Gustaf Adolf lät undanrödja allt som var smittadt; menniskorna blefvo bortförda, husen nedbrända. Vidare yppade sig en fullkomlig brist på alla förnödenheter uti den af fienden för få år sedan alldeles förhärjade orten. Lakan och duktyg måste hämtas från Stockholm; kryddor och sockerverk från Tyskland; och alla, äfven dylika angelägenheter fick konungen sjelf besörja, ty få bland de andra visste, huru sådant i främmande land brukades, och han ville för ingen del, att den unga bruden, vid första steget inom Sverge, skulle sakna söderns rikedom och behag.
Den 7 Oktober syntes ändteligen svenska flottan styra in i Kalmare sund. Riksråden Abraham Brahe, Gabriel Bengtsson Oxenstierna och Nils Stiernsköld mottogo fruntimmerna på skeppen, konungen sjelf vid stranden, hvarpå flere dagar tillbragtes på slottet under dans och nöjen. Derifrån anträddes tåget uppåt landet, men i sakta mak. Gustaf Adolf deremot hade sjelf några dagar förut och med största skyndsamhet ilat till Stockholm, ty äfven der behöfdes hans personliga närvaro för att få allt i ordning.
