Sida:Gustaf II Adolf.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
50
GUSTAF ADOLFS FÖRMÄLNING

I Westerås mötte han åter sin brud; men måste ånyo skynda förut till Stockholm, der han slutligen mottog henne vid det högtidliga intåget den 25 November. Bilägret firades samma dag och kröningen den 28; båda med utmärkt prakt och yppighet. Adeln och fruntimmer till flere hundradetal, biskopar, furstar och främmande sändebud, voro inbjudna. Alla hade, jemnte deras tjenare, fri boning och förtäring på slottet. En enda handelsman framlemnade en räkning på 177 åmar rhenskt, 70 pipor franskt och 15 pipor spanskt vin, samt 144 läster tyskt öl, som allt blifvit förtärdt änder det kungliga bröllopet.

Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras sammanlefnad tycktes vid första anblicken bära alla de yttre tecknen af inre lycka. Maria Eleonora älskade sin man ända till dyrkan, och Gustaf Adolf visade sin gemål ömhet och oaflåtlig uppmärksamhet. Man märkte dock, att han icke ogerna afböjde hennes anbud att personligen följa honom under krigstågen, och att han aldrig lemnade henne något förtroende uti angelägnare statssaker. Hennes sinnelag och själskrafter voro icke vuxna dertill, ej heller egnade att ingifva en på högaktning och förtroende grundad kärlek. Lynnet var besynnerligt och nyckfullt; själsförmögenheterna, i vissa hänseenden utmärkta, saknade dock helt och hållet den lugna och ledande eftertankan. Sjelfva hennes kärlek till Gustaf Adolf var nära nog ett afguderi och föranledde stundom ganska besynnerliga uppträden. I hans frånvaro öfverfölls hon af en oemotståndlig längtan, som stundom öfvergick till en verklig sjukdom. Hon skref bref på bref med de sorgligaste målningar öfver sin saknad, sin smärta; med de enträgnaste böner att fä resa efter, eller att han sjelf till henne måtte återkomma. Äfven Axel Oxenstierna fick flera dylika skrifvelser med begäran, att han hos konungen skulle utverka bifall till drottningens böner; och att han i allmänhet skulle öfvertala konungen att hålla sig stilla i Stockholm; hon lofvade Oxenstierna deremot sin gränslösa tacksamhet. För alt lugna henne stannade modren en längre tid uti Sverge; men det var förgäfves. Det var förgäfves som denna eljest