tillbakaslagen. Rigaboerna visade utmärkt både mod och ihärdighet.
Det envisa motståndet gjorde Gustaf Adolf bekymmer, serdeles emedan man berättade, att Radziwill i spetsen för polska hjelptroppar nalkades. Dessutom förspordes från ryska sidan mycket missnöje vid den nu först skeende närmare gränsbestämningen, så att man af fruktan för ett nytt krig icke tordes draga alla trupperna derifrån. Till råga på bekymmerna kom underrättelse från Sverge, att drottningen var sjuk af längtan och kunde alldeles icke gifva sig tillfreds. Gustaf Adolf skref till sin svärmor, som ämnat återvända till Tyskland, öfvertalade henne att stanna qvar hos den sjuka dottern, och lyckades sålunda att åtminstone till en tid lugna denna sednare. I detsamma kom som ilbud från östra gränsen Herman Fleming med den underrättelsen, att ryssarna ändteligen hade gifvit efter, så att numera ingenting vore från den sidan att befara. »I hafven tidningar, som en ärlig man!» ropade Gustaf Adolf, sedan Fleming föredragit sitt ärende, och denne sednare fick som belöning utvälja sig ett par gårdar till arf och eget. Efter några dagar kom Radziwill med den af Sigismund utlofvade undsättningen, och rigaboerna sågo med utomordentlig glädje polska standaren svaja öfver åsarna på södra sidan om floden. Men Radziwill medförde endast en obetydlig styrka rytteri. Han vågade icke ut på fältet, utan förlade sitt läger på några skogiga höjder ett stycke öster om Kobrons skans, och efter några fåfänga försök att kasta folk in i staden; skyndade han åter bort, af fruktan att sjelf blifva angripen.
Efter Radziwills aftåg förnyades svenska skjutningen med ökad häftighet. Bomber och granater inkastades till en förfärlig mängd, men blefvo af de oförtrutna invånarne släckta. Likväl led staden betydligt, ty svenska löpgrafvarna hade nu mera kommit så nära, att deras muskötkulor flögo genom både husen och kyrkorna. Gustaf Adolf lät ånyo uppfordra borgerskapet; men påskyndade tillika belägringsarbetet med fördubblad ifver. Under beständiga
