kosta hvad det ville. I hast blef segelleden utpejlad, fartygen lade sig i ordning, det ena efter det andra, med laddade kanoner, och dessutom soldater i öppna båtar, för att straxt kunna mottaga fienden. På sådant sätt rustad styrde han rakt in i flodmynningen. När rigaboerna sågo hans förehafvande, började de svänga fanorna inom lägret och skjuta skott på skott; men då Gyllenhielm fortsatte kosan utan att låta afskräcka sig, och svenskarne började landstiga, itände polackarne sitt läger och skyndade, utan att hafva gjort något motstånd, tilbaka till Riga, hvarest ännu samma afton förstäderna afbrändes. Gyllenhielm lät oförtöfvadt sätta allt manskap i land, och några dagar derefter ankom också Gustaf Adolf samt i hans sällskap Jakob De la Gardie och en hop af det finnska krigsfolket. Nu blef staden på alla sidor innesluten. Norrut vid Mühlgraben anlades ett förskansadt läger under De la Gardie. På Sandberget nordost om staden var det andra och största under konungen sjelf. På östra sidan utmed stranden hade Herman Wrangel och Patrik Ruthwen tagit plats. Åt söder på andra sidan floden låg Herman Fleming i den så kallade Kobrons skans. Riksamiralen Gyllenhielm och vice amiralen Klas Fleming innehade hela floden och afskuro all tillförsel. Gustaf Adolfs styrka ansågs utgöra vid pass 20,000 man.
Inom Riga fanns det endast 300 verkliga soldater, men borgerskapet var talrikt, stridbart och ifrigt nitälskande för stadens frihet och deraf beroende handel. Då Gustaf Adolf derföre den 12 Augusti uppfordrade dem, fick han ett stolt och afslående svar. Man hade också från polska sidan helt nyligen erhållit försäkran om kraftig och snar undsättning.
Den 14 Augusti började derföre elden från svenskarnas sida. Den var ganska häftig, serdeles mot de så kallade Jacobs och Sandportarna. Stundom inkastades på en enda dag öfver tusen kulor. De tjocka stadsmurarna blefvo slutligen genomborrade och tornen nedskjutna. Efter flera smärre försök vågade konungen ett anfall natten mellan den 29 och 30 Augusti, men blef med förlust
