Sida:Gustaf II Adolf.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
88
FÄLTTÅGET ÅR 1628.

drabbning. Den 8 Augusti firade hären en allmän bönedag, och morgonen derpå skedde uppbrottet. Svenskarna voro 15,000 man starka, samt anfördes af konungen sjelf och under honom af Herman Wrangel, Åke Tott, Banér, båda Thurnarna, Didrik Falkenberg, Teuffel, Soop, Ruthwen, Hepburn, Torstensson, La Chapelle m. fl. Tåget gick utefter östra stranden af Weixeln, under det Koniecpolsky med polackarna följde motsatta sidan. Svenskarna eröfrade Marienwerder, Neuenburg, Engelsburg med flere slott och småstäder, och vunno betydligt byte, serdeles genom Zacharias Pauli, öfverste för Södermanlands ryttare. Så snart nemligen folket led brist på munförråd, utsändes alltid Pauli, och det slog sällan felt, att han icke återkom med flere brödvagnar och några hundrade kreatur, om också de i samma trakter förut afsända ströftågen ingenting kunnat finna. Teuffel, Soop, Hepburn m. fl. skärmytslade beständigt med fienden, likaså konungen sjelf. Då han låg utanför Graudentz, ankom en ganska betydlig förstärkning. Konungen af Danmark hade nemligen afskedat rhengrefven Otto Ludvig, samt öfverste Baudis med deras troppar, hvilka sjelfmant begåfvo sig till Preussen för att antaga Gustaf Adolfs tjenst. Härigenom ännu modigare, tågade svenskarna rakt på staden Strasburg och företogo dess belägrande. Koniecpolsky skickade undsättning, hvilken dock blef fördrifven, hvarpå belägringen fortsattes med den drift, att flere af fästningsverken dels nedskötos, dels sprängdes i luften, och befälhafvaren Lamontaigne, som dessutom led brist på krut, nödgades d. 24 Sept. ingå på det villkor, att fästningen dagen derpå skulle mot fritt aftåg för besättningen uppgifvas. Men dagen derpå kommo någgra polska troppar och förorsakade larm uti svenska lägret, samt lyckades skaffa en hop krut in i fästningen. Nu ropade polackarna, att Lamontaigne borde bryta den afslutade dagtingningen, ty de hoppades att med det ankomna krutet kunna än längre försvara sig. Men denne nekade att bryta sitt en gång gifna löfte, heldst tvenne af befälet blifvit lemnade som gisslan. På utsatt timma öfverantvardades derföre slottet åt svenskarna, och