TJUGONDETREDJE KAPITLET.
TRÄFFNINGEN VID GORZNO.
Vid sista afresan från Preussen hade Gustaf Adolf efter vanligheten lemnat högsta styrelsen öfver landet och hären åt Axel Oxenstierna. På polska sidan hade äfven Koniecpolsky aflägsnat sig och under tiden förordnat Stanislaus Potocki till fältherre. Denne började belägra Strasburg och det med hopp om snar framgång, emedan besättningen led brist på hvarjehanda förnödenheter, och ena befälhafvaren, unga Thurn, hade dött uti fältsjukan och den andra, Teuffel, var uppkallad till Elbingen. Deras efterträdare, major Wildenstein, försvarade sig dock med eftertryck; men sände till Oxenstierna bud på bud om undsättning. Denne sednare lät derföre samla svenska troppar till ett antal af nära 8000 man. Till anförare utnämndes fältmarskalken Herman Wrangel. Under honom fördes befälet vid rytteriet af rhengrefven, general Baudis, Zacharias Pauli och Streuff, vid fotfolket af Teuffel, Ehrenreuter, Axel Lillie, Lilliehök, Ramsay, Arwid Wittenberg, med flere. Uppbrottet skedde den 25 Januari och vägen togs åt Dollstadt, Salfelt, Osterrode, och derifrån på södra sidan om Dribentzfloden, för att lättare finna uppehåll uti det mindre utplundrade Michelawien. Detta svenskarnas tåg skedde så hastigt och oförmodadt, att fienden till dess hejdande omöjligt kunde hinna samla hela sin styrka. Ända från Osterrode hade han genom smärre anfall sökt oroa svenskarna, men dervid nästan beständigt sjelf varit den förlorande. Sedan Potocki ändteligen hunnit draga till sig ett betydligt antal troppar, fattade han stånd vid den lilla köpingen Gorzno, två mil från Strasburg. Här var ett ganska svårt pass att för svenskarna tränga igenom. De skiljdes nemligen från Gorzno och Strasburg af Printzelfven, hvilken från Polen faller ut i Dribentz något ofvanför Strasburg. Ehuru en af de mindre
