strömmarne, är den både strid och djup, tillfryser sällan, samt omgifves på båda sidorna af vidlyftiga träsk. Vid Gorzno grenar den sig kring en liten ö, öfver hvilken tvenne broar lemna den enda der i trakten befintliga öfvergången. På andra sidan var stranden hög och dels bebyggd, dels skogbeväxt, så att polackarna, på dubbelt sätt skyddade, hade det bästa tillfälle att hindra svenskarnas framträngande. De hade äfven upprifvit den första bron och med soldater besatt den andra, jemnte husen och skogsdungen. Den första Februari om eftermiddagen kommo svenskarna till platsen. Wrangel ansåg öfvergången vådlig, och sände folk åt båda sidorna för att uppsöka något tjenligare ställe, men förgäfves i anseende till träsken och den ännu ej fullkomligt tillfrusna floden. Emedlertid visade sig vid detta tillfälle, likasom förut under hela tåget, en utomordentlig stridslust uti svenska hären. Emedan äfven Oxenstierna uttryckligen hade befallt att, om för Strasburgs undsättning så fordrades, inlåta sig i drabbning, beslöt Wrangel att våga försöket. Axel Lillie med österbottningarna återbyggde under natten den rifna bron, och tidigt om morgonen d. 2 Febr. började svenskarna angreppet. Teuffel gick uti bröstet, Axel Lillie och Ramsay på ena och Ehrenreuter på andra armen. Elden började från svenska fältstyckena och handgevären, samt besvarades af polackarna från skogen och byn; men då svenskarna trängde närmare, öfvergåfvo polackarna den fördelaktiga ställningen och drogo sig längre bort till hufvudhären, så att svenskarna med artilleri och tross kunde obehindrade komma öfver floden och bemäktiga sig passet. På andra sidan om skogen var en stor slätt, der Potocki ställt krigshären uti slagordning. Man hade uppmanat honom att angripa svenskarna just vid floden, då de öfverkomna tropparne lätt kunde nedhuggas, innan de andra hunne till hjelp. Potocki svarade, att en sådan skärmytsling skulle medföra föga nytta eller ära. Han ville derföre låta fiendens hela styrka komma öfver och sedan angripa och med ett slag förstöra densamma, innan den hunnit
Sida:Gustaf II Adolf.djvu/99
Utseende