Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

111

— Hvad är det?

— Djäfvulen ä’ lös därborta. Det röker ur kratern å …

— Och … hvad då?

— Nyss skalf marken som vid en jordbäfning.

— Ingenting annat, sade hon likgiltigt. Men då hon strax fattade, hvad hans ord inneburo, fortsatte hon lugnt och blidt. — Då blifva vi ju befriade till slut.

— På det sättet … det … sättet, miss, stammade han öfverväldigad af hennes onaturliga lugn.

— Hvem frågar efter sättet, det är ju målet, jag hela tiden längtat efter. Antingen det eller också det andra, nu slipper jag välja själf. — Och hon log som efter befrielsen från en stor, tryckande börda.

Han förstod henne icke och hon gaf ingen förklaring.

— Nu igen, ropade Lind. — Kände ni det?

— Ja, svarade hon enkelt — hela ön bäfvar under våra fötter.

— Ifall — ifall vi skulle gå bortåt bäcken, föreslog Lind men så sakta, som om han blygts därför. — Händer det något, ä’ det kanske säkrast att vara ur vägen, ifall stenarne börja lossna, förstår ni, miss.

— Fly? — Neej. — Gå ur vägen? — Ja gärna. — Som en sofvande fastän med öppna ögon följde hon Lind, som raskt gick i den riktning, han föreslagit. På bergskammen stannade han tvärt och stod som förstenad, medan andedräkten hväsande banade sig fram öfver hans läppar.

— Se … se, flåsade han ansträngdt … borta …

Miss Elisabeth tvang sig att återkomma till verkligheten. Det, han sagdt, var sant. Strandremsan bakom dem gungade. Där gropar varit stego kullar upp och där kullar funnits, blef det gropar, och upphöjningar och fördjupningar växlade som vågor i hård blåst, men allt skedde långsamt och stelt, medan sand och småsten rullade kring; sedan drog sig hafvet oväntadt undan, så att ett gapande tomrum uppstod, därpå rusade vattenmassorna rytande tillbaka slukande och dragande ned. Hälften af slätten framför grottan var försvunnen, hade sjunkit i djupet. Där de bägge befunnit sig för två minuter sedan bubblade och kokade böljorna i oredigt raseri, ursinniga öfver att ej hafva fått sluka mer.

Inför denna tilldragelse förlorade Lind besinningen. Utan att veta hvad han gjorde, slog han armarne kring