112
kvinnan bredvid sig, lyfte henne från marken och började springa utför sluttningen mot bäcken. Under honom darrade marken konvulsiviskt, stenar bredvid honom lossnade, klippblock satte sig i rörelse och rullade tungt nedåt, liksom ville de springa i kapp med den flyende, men han hvarken snafvade eller föll, icke en enda gång steg han miste, icke ett ögonblick snubblade han. Hvarför han flydde, visste han knappt, han löd blott en instinktartad förnimmelse, som tvingade honom att blindt rusa bort öfver den vacklande grunden. Att han bar någon i sina armar märkte han ej; då han lyftade upp miss Elisabeth, följde han omedvetet sin natur, som bjöd honom att beskydda henne; han var den starkaste af dem båda, och han bar henne blind och döf för allt utom tvänne oklara förnimmelser: att fly och på samma gång söka rädda sin följeslagerska.
Andlös stormade han framåt och häjdade sig först, då han vadat flere steg ut i bäcken. Dess friska vatten återgaf honom förmågan att tänka någorlunda redigt och kraft att handla därefter. Han stannade en sekund och gick sedan vidare med sviktande steg, tills han nådde den motsatta stranden. Men nu halkade han flere gånger, när nervspänningen ej längre varade, sjönko hans krafter hastigt under det vanliga och med en lång pustning ställde han ned henne på marken sägande.
— Här dröja vi väl, så … så få vi se …
Ännu yr efter den förtviflade språngmarschen öfver en mark, som hvarje ögonblick hotat att försvinna under hans fötter, stödde hon sig mot honom och såg mer än tacksamt in i hans upphettade ansikte. Just nu midt i naturens uppror blef hans kraftprof något så öfverväldigande präktigt, att det, som tilldrog sig bredvid dem, syntes henne betydelselöst i jämförelse därmed. I samma stund då hon förlamad af skräck öfver naturrevolutionen rundt omkring sjunkit ihop oförmögen att röra en lem, hade han lyft upp henne och störtat bort och utan att svikta hade han burit henne ända hit till den enda fläck, där jorden ej hotade att öppna sig och begrafva dem i sitt sköte. Han var stark och aldrig hade hon så tydligt känt, att på honom kunde hon lita. Nu när hon sansat sig något och hennes undrande skrämsel efterträddes af en tillfällig trygghet, intog tacksamhetskänslan åter första rummet, han hade ånyo räddat henne för — hon visste icke hvilken gång i ordningen. Strax efteråt log hon vemodigt åt hvad hon nyss
