121
som kanske ännu är gift med en annan kvinna, hur kan du vara far till mina barn. För deras skull får du det icke, för deras skull, hör du det, ty du som jag betyder intet bredvid dem. — Ja, jag ser hvad du vill säga, men det är icke sant. Sinnlighet? Nej, det finns endast där borta, icke här, och du borde förstå mig bättre. Vi äro döda för alla, just därför lefva vi — lefva genom barnen.
Hon vände honom ryggen, tog de bägge små en på hvardera armen och gick uppför stigen mot grottan. Det var första gången på flere år häftiga ord växlats mellan dem och hon led däraf, men för barnens skull kände hon sig i stånd till ännu större uppoffringar än den, som bestod däri att hon dödade sin stolthet.
Lind förstod knappast hälften af det, som yttrats. Med nedböjdt hufvud stannade han en stund och gick sedan hastigt uppåt berget. Där uppe lät han hafsvinden svalka sin panna och när han stått så en hel timme slog han in i riktning åt skogen och fördjupade sig däri.
— Jag har missförstått både henne å’ mig själf, sade han halfhögt — men finns det en möjlighet att lära sig begripa äfven det obegripliga, skall det vara här.
Sent på aftonen kom han tillbaka och fann då samma rep, som för ett par år sedan delat grottan i tvänne afdelningar, uppspändt midt öfver densamma, och på det hängde gethudarne. Då insåg Lind, att han försyndat sig långt mer än han trott och som han aldrig upphört att vörda kvinnan äfven sedan han lärt sig dyrka henne, löd han den tysta vinken och intog sin forna plats vid grottans mynning.
Den natten sof han oroligt störd af plågsamma drömmar, hvilka oupphörligt väckte honom och narrade honom att skrämd blicka sig kring i mörkret. I dagbräckningen nästa morgon steg han upp och smög som en missdådare på tå från sitt sofställe och begaf sig brådskande bort mot söder.
Elisabeth hade ej hört honom, då han kommit tillbaka under kvällens lopp, och när hon äfven om morgonen fann honom borta, blef hon tankfull. Hon satt länge med pannan lutad i händerna och undrade öfver, hvarför icke ens två ensamma människor kunna draga jämt, utan ibland tvingas att använda de hårda orden och den bittra tonen. — Han förstår icke mig och jag icke honom, tänkte hon.
