Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

20

som födas gubbar och dö barn, kröp fram ur en vrå och började bedja högt. En hop af de irländske utvandrarne föllo på knä kring den höga figuren med sina af tro och kärlek lysande ögon. De hörde ej ett ord af hans bön, men de förstodo hans mening och funno tröst i hans åtbörder. Boskapskungen från Australien glömde affärer och smink, kröp på alla fyra till de fattiges krets och deltog för första gången på trettio år varmt och innerligt i en för honom främmande religionsbekännares bön. En elegant dam, som förgätit att knäppa igen sitt sidenlif kring sig, svimmade och lämnades att ligga utanför sin hytt, dit ingen ens tänkte på att bära in henne. Ett litet barn föll omkull och några karlar snafvade öfver dess kropp. Halfkrossadt och med en bruten arm slungades det i famnen på en kvinna, som antogs vara dess moder. Ingen hade tid att tänka på sin granne, den, som lyckades hålla sig upprätt, var för lycklig däröfver.

Plötsligt arbetade sig en sotsvart, svettdrypande man genom hopen, som samlats i lovarts mellandäcksgång. En kvinna, hvilken kom i vägen för honom och ej hann undan fort nog, knuffades brutalt åt sidan, en karl sparkades mot närmaste vägg. Mannen kom fram, äntrade upp för trappan till kommandobryggan och skrek några ord I befälhafvarens öron.

Ett par passagerare, hvilka någorlunda bibehållit sin sinnesnärvaro, hade känt igen förste maskiningeniören och följde honom oroligt med ögonen. När han kom tillbaka, fattade de tag i hans kläder för att fråga honom, om något var på färde, ty nu antog hvarje småsak jättelika proportioner i deras ögon. Ingeniören slet sig lös, rusade mot maskinrummet och ville ned däri, men möttes af en hop eldare, som flydde upp på däck. Han utdelade några välriktade knytnäfsslag till höger och vänster men drogs bort från nedgången, genom hvilken en het, kväfvande imma strömmade fram efter de flyende.

M:r Strickland var honom hack i häl samt flämtade fram en fråga. För stormens tjut hörde han icke mycket af svaret, men dock tillräckligt för att fatta, att en ny fara hotade.

— … sprungit … ventil … vi gå åt h—te …

Sedan störtade ingeniören åter mot maskinrummet. En eldare, som nyss erhållit ett blått öga af honom, ville