24
— Här finns gin, skrek en drucken matros och rullade ett fat brännvin framför sig.
En flock karlar störtade skränande mot honom, botten slogs ur fatet och en svartmuskig sjöman dök med hela hufvudet ned i brännvinet. Det blef ett vildt tumult med svordomar och hurrarop, det föreföll, som om männen endast sträfvat efter att så fort ske kunde blifva rusiga.
Oredan trotsade all beskrifning. Den hufvudlösa rädsla, som på nytt gripit omkring sig, slungade allt i ett formlös kaos, plånade ut individens viljekraft och tankeförmåga, gjorde hvar och en med namnet människa till någonting underordnadt, betydelselöst, som tvingades att blindt följa med eller trampas ned. Allt det onda och dåliga i hvarje natur drefs som af en plötslig inre eruption ohöljdt fram i ljuset och uselheten firade under själfbevarelsedriftens mask en fasansfull orgie. De som redan beredt sig på döden och lofvat sig att modigt se sitt öde i ögonen ända till slutet, glömde föresätsen och sig själfva, de släpades med, jagade af den ursinniga skräck, som blixtsnabbt skapat om dem till vilda djur, hvilka blott önskade bitas, slå och rifva.
Då hördes oväntadt ett dånande maningsrop under kommandobryggan.
— Låtom oss bedja!
Stående på ett par lådor syntes den gamle prästen högt öfver den larmande massan.
— Låtom oss bedja! sade han för andra gången.
De höjda händerna sänktes långsamt, de gapande munnarne sväljde den hädelse, de ämnade slunga ut, och hopen tystnade, kufvad af det underligt stora i gubbens djärfhet att befalla öfver dem, som icke ens fartygets befäl förmådde hejda. Och det låg äfven något ovanligt i den gamles uppträdande. Den fattige landtprästen, som följt sin okunniga församling på väg till ett främmande land, därför att potatisskörden slagit fel hemma i Irland och som likt ett barn vandrat fram sextio långa år utan att förstå något af världen, växte den sista timmen af sitt lif till en hjälte. Hans brinnande tro gaf honom styrka att glömma det närvarande för ett kommande, af hvilket han hoppades allt.
Det ursinniga larmet förbyttes i stel undran och kom den hastigt inträdande tystnaden att kännas dubbelt hemsk och tryckande. Och när han började tala verkade den
