25
trötta, milda stämman med sin spröda klang, påminnande om en tunn men genomträngande fiolton, tröstande på de af skrämsel utmattade sinnena. Och det underligaste af allt, som om den endast väntat denna signal, upphörde stormens tjut med ens, blott på afstånd mullrade den hotfull och vred, innehållande en påminnelse om, att nu var hvarje hopp om räddning ute.
— Hvad äro väl vi människor, att vi yfvas så stort öfver oss själfva? började den gamle. Och svaret kom strax, högtidligt och förkrossande. — Intet — intet — intet. I den allsmäktiges hand väga vi mindre än det stoftkorn, stormen bär milslånga sträckor på sina vreda vingar. På en dag kan ett helt århundrades verk göras om, på en minut träder människan ut ur lifvet och in för den eviges stränga anlete. Den minuten är nu inne …
— Vräk ned gubben och låt oss dricka! …
Prästen vände sig icke ens åt det håll, hvarifrån den rusiges röst ropat sin maning till kamraterna, och hans orubbliga lugn imponerade mer än befallningar eller hotelser. Det blef åter tyst och han fortsatte.
— Det säger jag eder alla, alla. Det är icke Guds vrede, som tager från oss det käraste vi äga, våra lif, det är hans outgrundliga barmhärtighet, som för oss till det enda säkra målet. Ty hvad Gud allsmäktig företager sig med oss, det sker alltid till vårt bästa. Latom oss därför i våra hjärtan stämma upp en lofsång till Honom, som ensam förtjänar tack och pris ehvad som sker. Och hvad värde äger väl den korta stund, som återstår af ett lif, för hvilken ingen kan gå i borgen, att det blifver till gagn för oss eller andra. Tänken på timmermanssonen från Nazaret, han som hundrafaldt genompgick det, hvaraf en ringa del nu förestår oss och som likväl med glädje lät sitt lif för det bedrägligaste af allt: att finna tacksamhet och tro hos människor. Tänken på hans moder, den heliga jungfrun, som grät och våndades vid foten af korset och som med kropp och själ deltog i hans outsägliga lidanden. Människor, nej, barn tänken på detta och I skolen finna, att vi stå inför någonting så oändligt litet, fastän det för oss ser ut som det största af allt, att …
— Det är rätt, pastor, sysselsätt dem i fem minuter till och vi skola göra hvad göras kan, ropade fartygets befälhafvare glad öfver den hjälp, som oväntadt lämnats från ett håll, där han minst af allt väntat bistånd.
