26
Hvad icke de rusiges skrik förmått och icke heller skräcken åstadkommit gjorde detta i all sin välmening okloka afbrott. En endas stämma jämte prästens skingrade för trollningen, som bundit alla dessa sinnen. Prästen hann icke mer än säga: Låtom oss bedja, på det att vi med rena sinnen och oskuldsfria hjärtan må träda fram för Hans tron denna morgon. Pater noster, qui is in cœlis …
— Han ljuger! Till båtarne, till båtarne! ljöd det vildt från flera munnar.
— Herre förlåt dem, ty de veta icke hvad de göra!
— Han har rätt, den gamle där borta, det är ute med oss, sade m:r Strickland allvarligt till m:r Hooker.
— Tror ni? stammade dollarsprinsen likblek.
Strickland höjde otåligt på axlarne.
— Han lyckas inte hålla dem lugna en half minut till och sedan … jag undrar hur långt det är till botten här. — Ah, se så, ansträng inte edra ögon, land är minst hundra mil aflägset och något annat fartyg finns ej i närheten. — Jo jo, Hooker, det här lär oss, hvilka pygméer vi dock äro. — Han snoppade en cigarr med tänderna, en vårdslöshet, till hvilken m:r Strickland under vanliga förhållanden ej skulle gjort sig skyldig, och tände den med en af sina stormstickor, hvarpå han återtog: — Det är hårdt, att hafva lärt sig all lifvets vishet, när man ej längre kan draga någon nytta däraf. Men det är ju så vanligt. — Vill ni inte hafva en cigarr?
M:r Hooker stirrade förundrad på mannen bredvid sig och gjorde ett misslyckadt försök att dölja sin rädsla.
— Kan … kan ni lefva på … på den tron? hickade han.
— Lefva? — Det behöfs ju inte nu, men i värsta fall får man försöka dö på den. — Och så, Hooker, lofva mig att göra allt för miss Elisabeths räddning! Vi äro ju gentlemän och icke djur, som de där druckna stackarne.
— Miss Elisabeth … ja ja! Hvart går ni, Strickland?
— Jag skall bedja gubben där borta välsigna mig! Och så tänker jag försöka läsa en bön; jag har inte gjort det, sedan jag var ett litet barn.
M:r Hooker stödde sig flämtande mot en däckbalk; för honom voro den andres ord obegripliga.
Mr Strickland mönstrade honom utan ett försök att dölja sitt medlidsamma leende.
— Som ni vet är religionen vårt sista nödankare, vi äro ju ändå ingenting annat än människor, sade han och
