Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

27

vände m:r Hooker ryggen. Tre steg därifrån stötte han emot en man, hvars skälfvande händer besinningslöst grepo kring hans arm. — Ah, är det ni, pastor Morris? Hvad nu, darrar ni? Ni har ju er tro.

— Skämta icke i detta ögonblick! kved pastorn hjälplöst.

— Det är inte skämt, det försäkrar jag. Det var allvar, men jag ber om ursäkt, jag glömde till hvem jag talade. — Han lösgjorde sig från pastorns krampaktiga grepp kring sin arm och banade sig väg fram till än gamle prästen. — Välsigna mig! bad han allvarligt — ty ni har lärt mig att tro föder tro.

Prästen höjde sina händer öfver mannen framför sig och mumlade ett par ord, hvilka ohörbara drunknade i oväsendet rundt omkring.

Då ljöd det sista skärande nödropet från hundratals munnar:

— Fartyget sjunker!

Man hade väntat och hvilat ut, paniken svängde på nytt sitt gissel och allt annat öfverröstades af det vilda skriket.

— Fartyget sjunker!

Mr Strickland sprang upp: Han trodde icke längre på någon räddning, men han ville åtminstone dö så nära miss Elisabeth som möjligt. Nästa sekund vältade femtio tjutande galningar öfver hans kropp. Han slog tinningen mot en hvass kant, slöt ögonen och svimmade, mumlande.

— Icke ens det fick jag, ödet är mycket hårdt — ibland.

Sedan fanns han icke mer, m:r Hugh Strickland var utplånad … allt som återstod var någonting som liknade en liflös människokropp, sparkad åt sidan, och på en ljus fläck, belyst af en röd lykta syntes en blodig hand, som ännu höll en brinnande cigarr mellan de stelnade fingrarne — — —

Skrämda af bullret och skriken hade mrs Devereux och miss Elisabeth lämnat sin hytt omedelbart efter sammanstötningen och genast bortförts af massan, som vältrade förbi. Modrens gälla nödrop drunknade i oväsendet, när dottern slets ifrån henne. Hon såg ingenting annat än en liten späd hand, som vinkade långt borta bland bruna och svarta näfvar, sedan försvann äfven den.

Miss Elisabeth dref omkring som ett halmstrå på ett upprördt haf, törnande emot ett utskjutande hörn och trodde att hon skrek högt; om hon gjorde det, visste hon ej. Den