28
besinningslösa rädslan smittade henne. Hon kände, att hon gjorde något utan att fatta hvad det var, och att hon uppbjöd alla sina krafter för att streta emot, utan att be gripa hvarför. Så kom hon ut på fördäck till hälften buren, till hälften gående, tumlade omkull, trampades och slöt ögonen — för alltid, var hennes enda rediga tanke. Sekunden därefter lyftade någon upp henne och en stadig stämma sade tätt intill hennes nacke.
— Lugn! Eljest går allt på tok.
Hon öppnade ögonen, förundrad öfver att det verkligen fanns en människa, som brydde sig om henne, och märkte, att räddaren var den långe, norske löjtnanten. Ängsligt klängde hon sig fast vid hans arm, men med en behändig rörelse skakade han henne från sig och hon tyckte sig höra, att han ursäktande sade.
— Miss, det finns flere hundra passagerare ombord.
Han såg sig sökande omkring i hopen, som trängdes bredvid dem i en vanvettig kapplöpning för att hinna fram till en räddningsbåt, som man ändtligen lyckats få i vattnet utan att den slagits sönder.
— Lind! ropade löjtnanten i kort kommandoton till en matros — du bistår fröken här.
Matrosen yttrade motvilligt någonting, som försvann i bullret.
— Inga invändningar, fortsatte löjtnanten skarpt och tillade sedan medlande. — Det är en ära att tillåtas hjälpa miss Devereux. — Och då han ännu tyckte sig läsa en viss tvekan i mannens anlete, återtog han bedjande. — Du gör oss alla en stor tjänst, Lind. Seså, lofva att försöka allt. — Och med en vinnande åtbörd räckte han matrosen handen.
Karlen stirrade först litet öfverraskad på sin förman, därefter fattade han med ens dennes mening och svarade.
— Låter det så, löjtnant, då ska’ Karl Lind göra hvad på honom ankommer. — Hans stora näfve slöt sig ett ögonblick hårdt kring förmannens, löftet var gifvet, och så ställde han sig beskyddande bredvid miss Elisabeth, medan löjtnanten störtade in i vimlet för att söka bringa litet ordning i detta kaos.
— Kvinnor och barn först! röt han. Nästa ögonblick försvann den resliga gestalten i en massa armar, hvilka hotande höjdes mot honom. En revolver knallade två gånger, en kör af nödrop, tjut och förbannelser svarade,
