Hoppa till innehållet

Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

34

— det ä’ svårt, förstår sig, men nu har det en gång skett å’ kan inte ändras.

Miss Elisabeth tvingade sig att svälja tårarne, satte sig upprätt på båtens botten och frågade, ehuru hon på förhand kände svaret:

— Är ingen … ingen mer än vi räddad?

Mannen vände sig tvärt om, så att hon ej såg mer än hans solbrända nacke och det brunröda håret under mössan. Hon tog hans envisa tigande för hvad det skulle vara: ett nej, och hon märkte, hur gråten på nytt steg upp inom henne. Då mindes hon hastigt, att just han var hennes räddare, ifall detta var räddningen, ock sade sakta, nästan blygt:

— Förlåt mig, jag har ännu inte tackat er. Ni hjälpte mig …

— Just ingenting att tacka för, afbröt han vresigt och utan att vända sig om.

Miss Elisabeth såg frågande på hans breda rygg. Öfver hans tvärhet kände hon sig ej stött, ty hon anade, att hennes ord ej voro dess orsak. Och med ens föll en kväljande ångest öfver henne. Hvarför sutto männen som fastspikade vid sina platser, hvarför sade ingen af dem ett ord? Hon sjönk i dåsig trötthet tillbaka mot stäfven och allt hvad hon fann på att göra, var att förundra sig öfver, hur hvarje den minsta obetydlighet denna besynnerliga dag tog så oerhördt lång tid. Gjorde männen en rörelse, och det inträffade blott sällan, skedde det så egendomligt säfligt samt med lurande blickar på kamraterna, som om hvar och en fruktat en tillrättavisning därför. Och hennes egna tankar kröpo så snigelartadt sakta och kräfde så otroliga ansträngningar för att kunna ordnas till ett helt. Och värst af allt fann hon det vara, att tiden stod stilla, som hade det varit en evighet till dagens slut. Hon visste alls icke, hvarför hon längtade efter detta slut och efter mörkret, som sedan skulle hölja dem. Hon endast längtade.

Och solen höjde sitt gyllene klot ur hafvet, tills dess strålar föllo lodräta och brände becket ur jollens nåtar och gjorde plankorna så heta, att ingen vågade lägga sin blottade hand på dem.

— Det ä’ alltid så här, sade matrosen framför henne — efter storm blir hettan dubbelt starkare. — Orden kommo trögt och grumligt liksom sökande hvarandra och de sista hviskades ohörbara fram.