35
De öfrige rörde sig knappt. Det gjorde dem ej gladare till sinnes, att någon sökt gifva uttryck åt en del af allas tankar. Med gapande munnar och flämtande bröst hängde de parvis öfver tofterna, utan förmåga att åtrå annat än det enda, som det var dem omöjligt att erhålla: vatten. Och så långt ögat nådde, ifall de velat höja blicken, omgåfvos de af ingenting annat än vatten.
Miss Elisabeth greps af den tryckande beklämningen. Hvad var det, hväd var det? Hon stirrade på männens krökta ryggar för att finna ett svar, så lät ha blicken glida till stewarten, den ende, som höll ansiktet vändt mot henne. Han hade för länge sedan släppt rorkulten, som det var hans åliggande att sköta, och hans drag återspeglade intet annat än hopplös förtviflan. Men i hans ögonvrår trodde miss Elisabeth sig se, hur en otäck tanke, som hans utmattade hjärna ännu ej hunnit bringa till klarhet, lurade.
Hon vände sig skrämd däraf från honom till de andra. Deras ansikten såg hon ej, men kände likväl igen ett par af dem. På aktersta toften satt en lång, välväxt skotte, hvars gula helskägg böljade långt ned på bröstet och omgaf ansiktet som med en metallglänsande infattning. Bakom honom, närmare henne, flåsade en axelbred irländare och närmast fören halflåg mot relingen hennes räddare, som hon visste hette Lind. Alla höllo sig stilla som döda och utom en eller annan stönande suck hördes ej ett ljud.
Plötsligt, det var ungefär vid middagstiden, började en man visa sig orolig. Han sträckte benen ifrån sig, viftade med händerna som mot en kär vän och skrattade emellanåt dämpadt.
— Sitt stilla! knotade hans sidokamrat.
Karlen hörde honom ej. Med ett vänligt grin smekte han relingen bredvid sig. Sedan började han å nyo skratta, reste sig, satte sig åter, steg upp; föll ned igen ett dussin gånger å rad. Och hela tiden skrattade han tyst och mjukt likt ett barn, som roar sig med en munter lek.
— Sitt stilla, Fred! sade kamraten för andra gången.
Karlen sjönk ihop på loften och satt utan att röra en lem, med undantag af högra handen, hvilken med en automats noggrannhet höjdes till hufvudet för att regelbundet hvarje gång slita loss några dussin hårstrån. Och hela tiden denna smärtsamma operation varade, log han vänligt och blidt som mot en osynlig vän framför sig. Först när
