36
blodet började sippra fram ur den sönderrifna hufvudsvålen och i ett par smala strimmor rinna ned utför ansiktet, ändrades hans fånigt vänliga min. Han syntes blifva utom sig af häpnad och kände med ett finger försiktigt på sin af tjockt blod färgade kind.
— Vatten, lallade han — vatten …
Stewarten på aktertoften brummade vresigt, men de andre vände sig bort.
Den förryckte jollrade entonigt sitt: vatten … vatten i oändlighet och männen lågo slöa och liknöjda i samma ställningar, medan solen kom hjärnorna i deras hufvuden att koka. Med en brutal rörelse reste sig stewarten hastigt i sittande ställning och stötte till sin närmaste granne, skotten, med knäet.
— Blod är bättre än vatten, hviskade han hest.
Skotten behöfde tänka en lång stund innan han förstod honom.
— Nej ... nej, pressade han fram i ansträngd ton och såg utöfver den spegelblanka vattenytan, för att slippa möta den andres blick, — Nej, inte än … sedan … i morgon … kanske …
De öfrige lågo alltjämt orörliga, medan deras ögon irrade skamsna och sökande omkring öfverallt. Alla hade de hört hviskningen och svaret, förstått hade de äfven.
— Land … land! skrek den sinnesförvirrade och rusade upp på toften bredvid sig.
Det uppstod oro och larm i jollen, en hvar spejade utåt horisonten, men hoppet, som ett ögonblick gifvit de trötta anletena färg, efterträddes snart af bitter missräkning, och med ursinniga åtbörder mot den som narrat dem, kastade de sig åter ned på sina platser.
Men galningen pladdrade vidare, utan att höra eller se annat än det, hans förvirrade inbillning trollade fram.
— Ser ni, boys … klara källor … palmerna … räddningen … ah, vatten … vatten … vat …
Det sista ordet kväfdes i ett långt utdraget, bubblande ljud, då han sprang öfver bord och sjönk tio fot från båten, utan att ett finger rördes till hans hjälp. Männen liksom borrade ned sig i sin vresiga butterhet, de ville hvarken höra eller se.
— Numro ett, räknade Lind efter en stund.
— En mindre, mumlade stewarten och rösten tycktes
