Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

37

komma från bottnen af en djup brunn. — Kan undra, hvem som blir den näste?

Och tystnaden sänkte sig åter blytungt skrämmande öfver männen och kväfde i ett järngrepp kring deras strupar de snyftningar, som ville tränga upp och gifva deras ångest luft. Och under tiden brände middagssolen, så att trävirket kändes glödhett under dem.

— — —

I aktern rådslogo stewarten och skotten hviskande med hvarandra. Den ene yrkade ifrigt på något, till hvilket den andre lika ihärdigt sade nej.

— Nå, så ger jag dig f—n! skrek stewarten slutligen och reste sig med en kraftig knyck upprätt. Han hade fattat sitt beslut. — Gossar, det här går inte längre, började han vänd mot fören. Därpå stannade han, drog ett djupt andedrag, spottade öfver relingen och fortsatte, ehuru hans försök att gifva stämman en barsk klang, alldeles misslyckades. — Vi ä’ redan inne på sjätte dygnet, utan vatten, utan en skorpa att bita i, inte ens en bit tobak finns … i morgon blir det för sent. Ä’ det … ä’ det — rösten sjönk till en hes hviskning — någon, som anmäler sig frivilligt?

När ingen svarade på fem minuter, tillade han:

— Vi ä’ åtta ...

— Kvinnan räknas inte, afbröt Lind kärft.

— Nå, henne ä’ det heller inte mycket med. Sju då …

Samma envisa, buttra tystnad.

— Ska’ vi … ska’ vi dra’ lott? — han kastade sig ned på aktertoften utan att invänta något svar.

— I kväll … när det blifvit mörkt, sade skotten dystert.

— — —

Liksom på ett ofantligt långt afstånd hade miss Elisabeth hört orden utan att förstå dem. På sin gamla plats längst framme i fören, låg hon orörlig som de andra och stirrade på en hvit kvist i träet bredvid sig. Ett helt dygn hade hon halfsofvande och själsfrånvarande gjort detsamma, utan hvarken vilja eller styrka att ändra läge. Enda återstoden af hennes tankeförmåga, det lilla hunger, törst och utmattning lämnat kvar innanför en hufvudskål, som kändes tom och öde som en öken, när kroppskrafter och själsförmögenheter brändes upp af solen eller kyldes bort under nattens mist, koncentrerade sig envist kring kvisten i plankan. Den blef en gammal bekant, antog alla möjliga