38
former och färger, och då feberyrseln emellanåt gycklade fram hela taflor för henne, samtalade hon i inbillningen med kvisten, glömmande tid, rum och sig själf.
Så skvalpade oväntadt en våg mot jollen och en darrning skakade hennes kropp. Det enda liftecknet blef en matt rörelse på ögonlocken och hon vaknade till ett halft, oklart medvetande om något, som likt en mara tryckte hennes bröst och hotade att pressa ihop refbenen. Och jäktad af en ohygglig ångest, tyckte hon sig falla från en svindlande höjd ned i en bottenlös afgrund. Hon ville skrika, hon ville … det visste hon ej. Och så domnade med ens hennes fruktan bort, nerverna dallrade likt hårdt spända fiolsträngar, dem en klumpig hand ovarsamt berört, ett vänligt lugn bredde sig kring henne och hon var åter helt inne i de drömda gyckelbildernas paradis. Då darrade jollen på nytt under en vårdslös rörelse från en af männen, och i stället för att, som hon nyss ämnat spetsa läpparne till en kyss mot sin mor, mumlade hon klagande:
— Det var inte mamma … inte mamma. Det är blott en fattig, stackars kvist i träet.
Nästa sekund jäktades hon åter af sin vilda ångest och hennes inre vred sig i konvulsioner, medan kroppen låg orörlig och endast bröstet flämtade efter luft.
Och kvällssolen brände, så att skinnet knorrade sig likt papper hållet öfver en ljuslåga och sprack sönder på människorna, som viljelösa och tanketomma drefvo kring hafvet.
- — — —
— Nej, edra snikna djäflar, vrålade en stämma, som förlorat alla egenskaper, hvilka tillhöra en mänsklig röst — jag har inte lust att låta slakta mig som ett svin.
— Du föreslog det själf, tjöto de andra i halsen på hvarandra.
— Nej, säger jag, nej … nej … släpp mig … nej!
— Fram med knifvarne, gossar … fort … fort …!
— Himmelske fader! Jag är en människa … en män … Förbannelse öfver dig, niding, sticker du mig bakifrån! — Hjälp! jag är en människa som du.
— En gång till, Pat!
— Gör det själf!
— Du står närmast!
— Nej, ni få inte. Jag är en människa, har jag sagt. Jag vill inte dö … inte nu … sedan … om en
