57
— Man kan aldrig vara säker, inföll han brådskande. — Jag har inte en aning om hvar vi hamnat.
Hans med onödigt låg röst framställda förmodan jämte hans nedhukade ställning bakom båten skrämde henne.
— Har ni märkt något misstänkt? frågade hon hviskande.
— Nej, inte än, men … ja, vi hålla oss väl på den här sidan bäcken så länge, det ä’ kanske säkrast. — Han kände efter att knifven satt löst i slidan och med yxan under armen gick han beslutsamt till höger mot udden som på denna sida begränsade viken.
— Hvart går ni, Lind?
— Jag ska bara upp på den där åsen ett slag. Jag måste se mig omkring lite’ grand, för att ingenting veta ä’ det värsta som kan hända. Finns det vildar här … nå ja, om det få vi tala sedan.
— Nej gå inte ifrån mig, Lind, hör ni, gå inte!
Han stannade obeslutsam men återtog genast sin afbrutna vandring.
— Jag måste ta’ rätt på, hvad vi ha att vänta, sade han.
Miss Elisabeth släpade sig långsamt efter. Nyss förut hade hon varit hungrig, men den skräck, som oväntadt fallit öfver henne, hade förjagat hvarje tanke på annat än den fara, som måhända lurade bakom närmaste buske.
Ungefär femtio steg från det ställe, där jollen tagit landfäste, höjde stranden sig, den fina sanden efterträddes af hvassa klippblock och pimpstensstycken nyckfullt strödda öfverallt. På tvänne sidor omgafs sandslätten af en ås, som längst till höger tvärbrant stuppade ned i hafvet och där utanför fortsattes af ett korallref, hvars kam låg i jämnhöjd med vattenytan. Lind kringgick de första klippblocken, kröp försiktigt uppför höjden och med handen hårdt knuten om yxskaftet, som hade han blott väntat nya faror, spejade han nedåt.
Höjden stupade brantare på denna sida och nedanför fanns ingenting annat att se än en smal, hvit sandremsa, där en mängd brandgula och röda krabbor lågo och solade sig.
Lind steg upp och gick vidare, sedan han lugnande vinkat åt miss Elisabeth. Han kände hvarken hunger eller törst längre, en nyfiken oro dref honom rastlöst framåt. Han beslöt att följa stranden tills vidare för att om möj-
