63
stämningar, men med ett barns tanklöshet trafvade han framåt utefter sköldpaddornas väg. Han hade alldeles förgätit sin rädsla för en stund sedan och tänkte ej på annat än att så snart som möjligt hinna hem. Han sade verkligen hem, eftersom han var van att använda det ordet, då han befann sig på landbacken. Men mest af allt funderade han på något annat, som, ju närmare han nalkades detta »hem», började sysselsätta hans tankar.
— Hur mycket ämnade miss Elisabeth gifva honom, när de väl blifvit räddade? — Han började med tjugofem pund, det var en stor summa för honom, men ökade småningom belöningen till hundra pund. — Tänkte han rätt på saken, var hundra pund ingenting för henne; fadern var antagligen mycket rik och frikostig i förhållande därtill, och … och nog förtjänade han sina hundra alltid.
Lind höll mössan med äggen försiktigt framför sig, så att de släta, kalkartade skalen ej skulle stötas sönder vid någon ovarsam rörelse. Och som en bisvärm surrade det i hans hjärna: — hundra pund, gamle gosse, din lycka är gjord. — Ja, ja, så utsvultna som de varit, så som de lidit i hvarandras sällskap … För tusan! utropade han plötsligt — kanske hon svälter ihjäl, medan jag drifver omkring här. — Han föll in i en jämn lunk och sprang upphettad vidare. Han erinrade sig, att miss Elisåbboth sett svag och sjuk ut på morgonen, då han lämnat henne. Tänk om hon skulle dö här, innan ett förbiseglande fartyg funnit dem, om … Lind ökade farten. För honom representerade miss Elisabeth ett helt kapital och hennes lif var honom i denna stund dyrbarare än hans eget. Och nu låg hon nog där borta på stranden och tänkte ondt om honom, sådana där fina mamseller äro så märkvärdigt ömtåliga. Antag att hon skulle dö här, dit de slungats, och han sedan togs upp af ett fartyg en fattig, halft förvildad matrosdjäfvul utan annan utsigt än att på nytt börja slant för slant spara ihop resterna af sin skrala hyra och sända det till en mager käring och ett par linhåriga, glupska ungar hemma i Bohuslän.
Lind blef ursinnig, då han tänkte sig denna möjlighet och sprang fortare. Det han under vanliga förhållanden utan tanke på ersättning skulle gjort för hvem som hälst, blef nu, sedan miss Elisabeth genom sitt löfte frestat honom till större nit, i hans ögon en ofantlig välgärning, som svårligen kunde betalas med … med mindre än hundra pund.
