Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

64

Plötsligt stannade han och bet hårdt ihop tänderna; han hade sprungit rätt mot en lian och stuckit sig på dess taggar. Och samtidigt slog honom en ny tanke och pressade fram svetten på hans bleka panna. Hvad hade han egentligen gjort för att våga hoppas på den utlofvade belöningen? När han i feberyrsel slösade bort sina sista krafter på att ro till ön, brydde han sig icke det minsta om kvinnan i båten. Förargad öfver denna dumma tanke, som bitit sig fast vid honom och ej ville låta sig aflägsnas, ansträngde han sig för att hitta på handlingar, hvilka ställde hans gärning i en fördelaktigare dager. — Du bar henne ned i jollen, då »The Eagle» sjönk, hviskade egennyttan triumferande. — Ja, men du gjorde det till hälften sinnesfrånvarande, invände rättskänslan. — Bullret och skräckscenerna kring dig kommo ditt hufvud att svindla, det var den sista resten af din vana vid disciplin, som åstadkom allt detta. Du vågade helt enkelt icke annat, ty ända tills jollen stött ut från ångarens sida, fruktade du att möta den, som gifvit dig befallning att vaka öfver kvinnan. — Äh, svarade Linds praktiska förstånd, — det vet hon inte, hon skall heller aldrig få veta det. — Äfven här långt utanför civilisationens råmärken fortsatte penningen, som äger förmågan att draga fram allt fult och smutsigt hos individen, sitt förstörelseverk och förvandlade en präktig karl till en sniken lögnare. — Jag ska’ hela tiden vara så fena å’ artig, att hon ska’ betala mig bara för det, sade Lind och log belåtet åt sin förslagenhet. Och därmed sprang han vidare.

Öfver honom hvälfde sig trädens kronor och utestängde solens strålar, så att en dämpad dager med sval skugga rådde. Lind gaf knappt akt på, att buskvegetationen länge sedan försvunnit och att marken var bar, icke ens ett grässtrå stack upp ur den feta, luckra myllan; endast trädstammarne stodo likt pelare i en ofantlig tempelsal. Ett par gånger funderade han på att vika af mot bäcken, som brusade till vänster om honom, men lianerna, hvilka klättrade upp öfverallt, stängde vägen, och han måste följa sköldpaddstigens nyckfulla krokar. Det egendomligt högtidliga brus, som fyllde skogen, gjorde honom beklämd till sinnes. Han erhöll en förnimmelse af, att han icke handlat rätt i minst ett afseende, och han önskade blott att så fort som möjligt komma ut ur skogen, hvars stolta höghet verkade nedslående och lät honom känna sin egen litenhet.