Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

9

till sin far i Australien. Hälften af dessa väl underrättade sade bestämdt, att han brände sina kol förgäfves, miss Elisabeth värderade sitt blåa blod högre än han sin pappas millioner.

Bredvid den presumtive arftagaren till så eller så många millioner hopsamlade på fläsk, ister och lyckliga tomtköp hängde mot bordshörnan en australisk boskapskung, i hvars ösande skjortbröst tvenne jättestora diamanter blixtrade. Mannes högröda ansikte skvallrade om ett rörligt lif i fria luften och ett intimt umgänge med whiskeybuteljen. Boskapskungen kände denna sin sårbara punkt, också berättade man, att han släpade en hel koffert kosmetiska medel och hudförsköningsoljor med sig. Ingen hade sett eller ens känt lukten af dem, men alla visste, att de funnos. Detta drag, åt hvilket man skrattade bakom hans breda rygg, hindrade emellertid ej, att alla med stor vördnad lyssnade till hans ord.

N:r 3 eller rättare n:r 1 i sällskapet var m:r Hugh Strickland. Rentier och världsman förenade han i sin person alla de egenskaper, som göra en man behaglig för sina medmänniskor. Elegant utan ett spår af snobbighet, glad men lugn var han de fyratios räddare, så snart tråkigheten under den långa resan hotade att öfverväldiga dem. Att han städse förde ordet faller af sig själft, liksom att de öfriga passagerarne på samma klass om än litet motsträfvigt böjde sig för hans vilja.

Utom dessa tre fanns i salongen en ung herre hvars styrka liksom Simsons låg i håret. Säga hvad man vill om för långt hår, på en person utrustad med ett dylikt attribut behöfver betraktaren numera sällan misstaga sig. — Knådar elfenben, hade m:r Hooker vårdslöst slungat fram, då någon vid resans början frågat honom om den unge herrns yrke — det syns på skylten. Praktisk karl, visitkort onödiga, är annonspelare åt sig själf. — Nu var den unge herrn på väg till kolonierna, där han hoppades mycket af de ofördärfvade naturmänniskornas sunda smak och späckade plånböcker.

Och dessutom funnos de vanliga typerna, hvilka alltid träffas på en atlantångare: affärsmannen, som förenade det nyttiga med det nöjsamma, rekreationstrippen med affärsresan, de permitterade officerarne, hvilka gjorde en utflykt till kolonierna för att söka arftagerskor, jämte den unge mannen, hvars förmåga det otacksamma fosterlandet