92
Och samtidigt föreföll det, som om hennes längtan att komma bort från ön domnat och med en vemodets tår till prydnad på grafven lagt sig ned att dö för alltid.
En stund efteråt arbetade hon ifrigare än någonsin och med af ångest skälfvande händer gräfde hon upp sin skendöda längtan ur dess för tidigt redda graf. Hon ville bort, tillbaka till det gamla, till de själftagna privilegierna och orättvisorna, voro de än skyhöga, ty äfven midt i naturen, den store uppfostrarens sköte, går det mycket långsamt att nöta af sig den hårda ytterkud, omständigheter och tvång gifvit människan.
Men innan hon somnade den aftonen, var hon blek af fruktan för, att den besynnerliga känslan, att hon icke ville tillbaka igen, än en gång skulle vakna till lif inom henne.
Elfte dagens afton efter arbetets början tillkännagaf Lind triumferande, att allt var färdigt. Med tindrande blickar betraktade båda sitt verk och drogo en jublande suck, då de sågo, hur jollen lätt som ett spån flöt på vattnet.
Det var en något mulen kväll med tunga, mörka moln i öster och en svag nordlig bris. Skymningen flög snabbt fram öfver världen och begrof föremålen i sitt gråa töcken och tätt bakom sin förtrupp följde natten, medan ljuset långsamt och motvilligt vek undan för den starkare.
Lind stod bredbent på stranden och njöt af sitt arbete, så länge dagern ännu lät honom se något.
— I morgon vid den här tiden ä’ vi långt borta, sade han till slut allvarligt.
— Ja i morgon! — Det låg stormande fröjd i hennes stämma och tacksam räckte hon honom sin högra hand, som han okonstladt fattade och tryckte.
— Vi hålla rätt söderut, tillade Lind efter en stund — jag tror, att det ä’ säkrast.
Något mer yttrades ej om den saken, de voro öfverens och vände snart åter till grottan, ty natten hotade att blifva regnig och de ville så mycket som möjligt spara sina krafter. På åsen mellan de båda strandslätterna stannade Lind ånyo och skuggade med handen för ögonen, han ville än en gång se jollen, innan han gick vidare. Ja där gungade den på vågorna och slet lekfullt i de båda tåg, hvarmed den bundits vid pålen, som Lind drifvit fyra fot ned i marken.
