Och Saxo grammaticus talar om »hafvet som höljts af ett skrofligt istäcke, Det händer vidare stundom att isens yta är ojämn och skroflig, i det att »vätska fryser till smycken» men åter utjämnas genom att vatten flyter ut öfver isen och i sin tur tillfryser. Ibland kommer också vatten att en tid bli stående mellan den ursprungliga isen och den ännu tunna öfverskorpan (Stöpijs), men blir så uttorkadt genom strängare köld. Härvid antar isen en blekare färg. Detta bestyrkes af Plinius som säger: »all vätska minskas genom frysning».
Det inträffar också att rämnor (wråkar) uppstå i isen, och det så långa, att de sträcka sig från strand till strand, och så breda, att man icke kan komma öfver dem. Somliga tillskrifva dem kölden; andra anse att af isen instängd vattenånga på detta sätt bryter sig ut.
När snö faller, blir vattnet liksom frigjordt, bryter på ett underbart sätt genom isen, flyter ut genom de öppningar (windwakar) det brutit och tränger upp genom snön, som då också tillfryser.
»Drifvornas snö fryser han hop till is,
himmeln, under sitt klara hvalf.»
Vi ha sett att isen på detta sätt blir mindre gedigen och fast och i stället blåsfylld och opålitlig.
Stor olägenhet vållar det vinterstaten, om isen är för tjock, då man ju måste offra dess större arbete på att hugga upp vakar och söka efter linstängerna. Olaus Magnus iakttog på sin tid is som var 6, ja 8 och 10 kvarter tjock och »knappast möjlig att hugga igenom». Jag har också själf sett motsvarande och vet att Olaus kunnat anföra dessa mått ej blott från Bottenhafvet utan också från det sydligare Sverige. Ja, jag kan försäkra, att om isen år 1638 och följande år här var tunnare än så, så var den i stället 1643 mycket tjockare än Olaus angifvit.
Men först riktigt fientlig mot vinterstaten är en alltför riklig mängd snö. När
»vi se hur isen djupt ligger täckt af snö»,
då är detta något som plägar i hög grad skada hela fisket, i synnerhet om snön fallit under blåst och därigenom tördelat sig ojämnt,
