Sida:Gustaf Rosenhanes Respublica glacialis Ett stycke svensk etnografi från vår stormaktstid – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
207
GUSTAF ROSENHANES RESPUBLICA GLACIALIS.

När dagen lider mot sitt slut och dagsljuset aftar, när notlinorna vederbörligen skjutits upp och noten vare sig upphängts eller nedsänkts under isen för att följande dag vara mjukare och lättare att handha, framtaga skattmästarne de korgar af olika slag i hvilka den fångade fisken tillvaratagits.

Kungen anger en krets inom hvilken fisken utstjälpes i en hög. Från denna tages fisken och fördelas i så många högar som samtliga andelarna i vintersamhället äro. Dessa kunna vara 40 till 50 stycken. Först lägges den största fisken åt sidan och tillfaller utan lottning den, i hvars vatten fisket under dagen bedrifvits. Sedan man därpå delat de större fiskarna i högar, lika många till antalet som andelarna i fisket, framtaga skattmästarna en våg, i all enkelhet förfärdigad af en krok i ena och en tyngd i andra ändan, och väga med denna alla högarna. Med de mindre fiskarna utjämna de vikten, i det de taga från på ett håll och lägga till på ett annat. När alla högarna gjorts lika stora, öfverlämnas åt konungen hans ersättning från den stora gemensamma högen. Den medelstora fisken utdelas därefter åt notdragarna och stångförarna efter förhållandena för tillfället och styresmännens frikostighet. Notdragarna pläga rikligare belönas om de fraktat näten genom djup snö eller öfver oländiga ställen eller ock fört dem från en sjö till en annan: en sådan dag få de sig tillmätt en rikligare, en annan dag en mindre andel. Stångkarlarna få enligt en gammal stadgad sedvana de glatta (icke fjälliga) fiskarna, dock icke utöfver den andel som tillkommer dem. Mycket få sådana fångas men i händelse flera tagas, ingå de i den allmänna delningen. Jag har lagt märke till att finsmakare bland vinterstatens medlemmar begärt, att deras tjänare skulle få fungera som stångkarlar, då fiskar med slemmig hud, som ål, lake (?) och sutare anses mera välsmakande. Slutligen lämnas åt frivilliga arbetare en godtycklig dusör i förhållande till det arbete de under dagen utfört. Om dessa deltagare varit flera och fångsten under dagen liten, får hvar och en en mycket obetydlig andel. Tvärtom få de, när bytet är större och de främmande färre, en rikligare belöning.

Konungen tillkommer att med de äldste hvarje morgon bedöma det arbete, som dessa frivilliga hjälpare erbjuda, och afgöra, huruvida