Gutland. — De enda svårigheter, som vidloda dessa tolkningar, äro, att acc. pl. af Gutar borde varit Guta, dock kan möjligen en form Gutir, med acc. Guti, då äfven hafva funnits, eller ock kan i vara ett rist- eller läsfel för a. Vidare borde der hafva stått siukr nom., icke siok acc., efter andra tolkningen; men en sådan frihet kunde väl tagas, när man just ville skrifva dunkelt. Slutligen finnes väl icke, mig veterligt, något ord kutr m. upptecknadt i någon Nordisk sagobok el. dyl., men dess fornhemul moste i alla fall antagas obestridlig, enär ordet i denna och närskylda betydelser ännu lefver hos de flesta Svensk-talande rundt om Östersjön, samt Finska och Bottniska vikarna. Gotländskan eger t. o. m. ingen annan benämning på detta djur, än käut l. kut, och de mycket stora, som gå långt ut till sjös, kallas gra-käutar. För öfrigt är wa ipf. af wega, dräpa, och was är den äldsta formen för war, ipf. af wara, Isl. wera, Got. wisan. — Vi hafva sålunda fulla bevis för Gotlands urgamla skattskyldighet under Svea konung, och det såväl från de skattegifvandes som från skattetagarens sida.
3. Tillägg till Guta Lag. — Dessa tillägg utgöras af de
kapitel, hvilka uti den Schlyterska upplagan äro särskildt bifogade
efter den yngre handskriften B., emedan de icke finnas uti den
äldre A. Till dessa bör man äfven räkna alla de olika
läsarter, som ifrån först nämnda handskrift finnas införda i noterna
under texten. Språket är i denna handskrift mycket försämradt
och vida mindre ålderdomligt, än uti handskr. A.; ja, mycket
mindre rent, än man skulle tro om en afskrift, som uppgifver
sig följa en urskrift af år 1470, särdeles om man jämnför det
med språket i runinskrifterna från denna tid. Man kan således
med skäl derutaf draga den slutsatsen, att språket blifvit ej
obetydligt lämpadt efter språkbruket på ön omkring år 1587,
då afskrifningen skedde.
Den rättskrifning, som här blifvit begagnad för dessa
Gutniskans eller Forngotländskans förnämsta urkunder, har, såsom
redan förut blifvit anmärkt, så mycket som möjligt blifvit bragt
till enhet och följdriktighet, hvilket dock ingalunda utesluter en
och annan afvikelse ifrån regeln i några enstaka fall, när sådana
afvikelser varit grundade på förhållanden, som redan synas hafva
vunnit stadga inom språket. Angående de reglor, som blifvit
följda vid textens omskrifning, hänvisas till hvad derom utförligare
är framstäldt i den Allm. Anmärkningen, ss. 59—64.
Någon gång har jag sett mig föranlåten att frångå den åsigt, som blifvit hyllad af min närmaste utmärkte föregångare i Lagens bearbetande, men det har aldrig varit utan stor tvekan som jag börjat fatta en afvikande åsigt, och städse först
