efter ett moget öfvervägande som jag vågat anse den för den rätta eller åtminstone såsom den sannolikare. Ehuru jag dels i noterna under texten och dels uti de påföljande Anmärkningarna redogjort för min afvikande mening i hvarje särskildt fall, samt ännu ytterligare kommer att vidröra allt sådant på sina ställen i den kommande Formläran och Ordboken; så torde det dock icke vara ur vägen att redan här på förhand i korthet omnämna några af dessa afvikelser, hvilka naturligtvis nästan uteslutande röra språket.
Prof. Schlyter yttrar (s. VI): ”Deremot bör märkas att språket i Gotlandslagen ofta är i grammatikaliskt afseende inkorrekt; och denna omständighet, som röjer början till språkets förfall, är ett vida vigtigare bevis emot en hög ålder”. Då nu så mycken vigt tillägges denna angifna inkorrekthet i grammatikalisk afseende, såsom bevisande språkets förfall och sedan Lagens mindre höga ålder, så faller det af sig sjelft, att i samma mon som man kan motbevisa denna grammatikaliska oregelbundenhet, detta språkets påstådda förfall, desto mera försvagas också det bevis, hvilket man derifrån velat hemta för Lagens mindre höga ålder. Då de grammatikaliska inkorrektheterna särskildt blifvit nämnda, blir här ingen fråga om allt det, som kan hänföras till skrif- och rättstafningsfel, i hvilket afseende GL. också ingalunda kan anses sämre än den eljest som äldst bland landskapslagarne helsade Vestgöta-Lagen. Det är högst sannolikt, att en del af dessa påstådda språkfel angifvas i början på s. IV, der mot slutet af listan på skrif- och staffelen läses följande: ”Feminina tillägga efter u i gen. och dat. ofta r, såsom bandur, fyþur, gatur, kunur, kirkiur, waitslur ols &c. för bandu &c.” Men detta r är alldeles icke ditkommet genom något skriffel, utan är tvärtom en verklig ålderdomens perla, en af de högsta prydnaderna för Gutniskan och ett af de mest afgörande vittnesbörden för dess höga Germaniska adel. Men då denna ändelse, med endast ett par högst sällsynta och hittills nästan obeaktade undantag, inom hela den Nordiska fornlitteraturen endast förekommer i Gutniska språkqvarlefvor, var det icke att undra på, om hon kunde blifva förbisedd af äfven en föröfrigt så noggrann forskare; särdeles som syftemålet med hans arbete sträckte sig vida längre, än blott till språket. Detta förbiseende har likväl vållat något missförstånd i fråga om dessa femininers casus, samt till följe deraf om de casus, hvilka styras af vissa præpositioner. Gutn. har nämnl. bibehållit detta r såsom slutljud för de svaga femininernas genitiv-ändelse i sing., och hvilket således, efter hvad man just härutaf kan sluta, i en aflägsen förhistorisk har tillhört hela det Nordiska språket, men hvilket eljest nästan öfver allt
