bortfallit, utom i Gutniskan. Men denna ändelse på -r, eller på -ur, om näst föregående sjelfljud medtages, tillkommer i Gutn. aldrig hvarken dat. eller acc. sg., men deremot alltid gen. sg., och det utan allt undantag, utom då den står såsom förste del i ett sammansatt ord.
Detta r har också den mest giltiga hemul i de äldsta Germaniska språkförhållanden. I Got. äro uti den feminina declinationen af detta slag de 3 casus, gen. sg., nom. och acc. pl., till ändelsen lika, och slutande på -ons. Då nu i all Nordisk tunga detta n bortfallit och o öfvergått till u och s till r, kunde utaf detta -ons icke blifva något annat än -ur. Detta har också skett uti nom. och acc. pl., men gen. sg. har dessutom förlorat sitt slut-r, så att af det Got. sg. wiko, gen. wikons, nom. pl. wikons, acc. wikons, har blifvit ett allmän-Nordiskt wika, g. wiku, n. pl. wikur, a. wikur. Ett undantag ifrån denna Nordiska allmännelighet har nu, som nämndt är, allenast Gutniskan att uppvisa, i det hon bibehållit alla dessa 3 casus lika och på -ur, och således har t. ex. kirkia,[1] g. kirkiur, n. pl. kirkiur, a. kirkiur. Denna form för gen. sg. i det sv. fem.[2] är den enda i GL., och iakttages alltid, utom i sammansättningar, der den åter städse bortkastar sitt -r, utom uti det enda ordet waitslur-ols, samt kanske i runinskriften N:o 50 kirkiur-presta och kirkiur-tawegh. Jag har här redan ett par gångor antydt, att Gutn. likväl icke är alldeles ensam om denna sällsynta casual-ändelse. Hon träffas nämnligen också å 4 Svithjodska runstenar, af hvilka 2 finnas i Uppland (Lilj. N:o 71 och 2011) med namnet Ikur g. sg. af Ika (Inka l. Inga) f., 1 i Gästrikland (Lilj. 1054) med namnet Runur g. sg. af Runa f., samt 1 i Södermanland (Lilj. 871) med kunur koþrar, Isl. kunu góðrar g. sg. f. (den goda qvinnas). Dessa fyra intyg från sjelfva det gamla Nordiska hufvudlandet Svithjod äro högst vigtiga, då de bevisa, att ändelsen verkeligen en gång varit Fornsvensk och således äfven allmänt Nordisk.[3] Men icke nog med denna hemul af forno; ändelsen lefver dessutom ännu i dag qvar i Gotländskan i några talesätt, ehuru, förunderligt nog, nu mest i sammansättningar. På Fårö, Gotlands språktrognaste del, säges ännu: ga til körkur (Gutn. ganga til
- ↑ Ordet kirkia tages, i brist på något annat fullt motsvarigt ord, som i Gutn. tillika kan uppvisa de i fråga varande casus.
- ↑ Med st. och sv. fem. eller masc., betecknas till böjningen starkt och svagt fem. eller masc., liksom st., sv. verb är ett verb af stark eller svag böjning.
- ↑ Det är trol. att Isl. har åtminstone ett ex. att uppvisa på denna Sv. gen.-änd. i fem., nl. i ordet Eisur-fála f. jättinna, af eisa, g. eisu(r) f. glödande eldmörja och fála den som gömmer (af fela), Sn. Edd. I. 552; jf. Hyr-rokkin f. den af elden skrumpna (hrokkin); anf. st. 176.
