kirkiur), akur-döina åk-dyna (af aka f. åkdon), simpur-nät simpo-nät, och särdeles i en mängd fogelnamn, såsom: hynur-, krakur-ägg (Isl. hænu-, kráku-egg) höns-, kråk-ägg, giausur-ägg fiskgjuse-egg, m. fl.; samt af ett st. fem. gasar-ägg (Fornisl. gásar-, nu gæsar-egg) gås-ägg.
Det nämndes, att, till följe af missförståndet angående denna ändelses rätta beskaffenhet, misstag blifvit begångna vid bestämmandet utaf de casus, hvilka styras af vissa præpositioner. Detta gäller dock egentligen blott om tvänne af dem, nämnl. millan (-li, -lum) och til, mellan och till. I Glossarium till Gotl. Lagen läses om den först nämnda præpositionen: ”Millan præp. cum gen. vel acc.” På alla de anförda ställena äro genitiverna otvifvelaktiga, med undantag blott af två, der det styrda ordet ändas på -ur, och derföre torde det just vara dessa, som föranledt uppgiften, att millan äfven styr acc. I kap. 25 är fråga om skogstvister, och om huru mycket hvar och en egare skall hafva af ofruktbar jord, när skog och myr med sina gränsor mötas ”mellan stubbe och starrtufva”, d. ä. mellan fast, trädbärande mark och sid, starrbärande, hvilket uttryckes sålunda 19. 38: þar sum þaun (de) mytas millan stumbla ok star-þufur, och öfversättes med: ”der som de mötas mellan stubbar och starrtufvor”. Orden tagas således bägge såsom stående i acc. pl., och detta var så mycket lättare att falla på som dessa bägge ord ändas just på samma sätt i acc. pl. som i gen. sg., så snart man nämnl. antager -ur för att äfven tillhöra denna senare casus; stumbli m., heter nämnl. stumbla både i g. sg. och acc. pl., och þufa f., heter þufur i både desse casus. Med antagandet af -ur såsom genitiv-ändelse undviker man då att förutsätta brott på en så genomgående Fornnord. språkregel som att millan städse styr genitivus. Det andra fallet träffas i GS. k. 5, der det står 35. 2: millan Walborga-messur ok helguna-messur, der messur naturligtvis ej kan vara något annat än gen. sg., ehuru det i Gloss. kanske tages såsom acc. sg.
Om den andra præp. til antages åter, att den styr både gen., acc. och dat. Det är öfverflödigt och blefve allt för långt att här ingå uti en utförlig undersökning af hvarje särskildt fall, och jag åtnöjer mig derföre med att allenast hänvisa läsaren till alla de ställen, der til med gen. på -ur förekommer. De äro dessa: 8. 7 til bandur sennir till sin fredskrets, 17. 14 til festur till trolofning, 14. 17 t. fyþur till föda, 21. 18 t. gatur till gata, 19. 17 t. giptur giftermål, 5. 31, 7. 27, 23. 15, 26. 14 t. kirkiur kyrka, 34. 7 t. kristnur kristendom, 29. 20 och 35. 3 t. messur messa; — dessutom träffas denna gen.-ändelse i följande ord: 9. 12 þa þarf hann hwatki wegsl eþa bandur (þorfa tarfva styr gen.), 18. 11, 15 och 17 af kunur hafþi af qvinnas
