nu derjämnte förhåller sig så, att intet Svenskt landskap i förhållande till sin vidd eger så många af landets allra yngsta runinskrifter, så frågas, huruvida detta äfven bör anses bevisa, att alla de öfriga derstädes, som ej kunna till åldern bestämmas, äro lika unga? Med ett ord: har runkunskapen senare inkommit på Gotland, än i det öfriga Sverige och Norden, hör hela runstensåldern der till en nyare tid, och höra således alle dervarande runstenar till de yngste?
Då runkunskapen varit utbredd öfver hela Norden, finnes icke egentligen något skäl, hvaraf man på förhand skulle kunna sluta, att han icke äfven skulle hafva framträngt lika tidigt till denna välbelägna och efter all anledning tidigt befolkade och rika ö som till något annat Nordiskt land. Men hvarföre, spörjer man, kan då icke Gotland uppvisa några runstenar som bestämdt äro af högre ålder? Jo, i allmänhet af samma skäl, som att ej häller det landfasta Sverige kan uppvisa dylika: — emedan det i äldsta tider icke brukades någorstädes i Norden att på runstenarne inrista någon angifvelse af tiden, och detta af det enkla skälet, att man då ännu icke egde någon allmänt erkänd fast tidepunkt, från hvilken man i räkningen kunnat utgå. Ett annat skäl är det, att de allra fleste af Gotlands nuvarande runstenar verkeligen också äro ganska unge. Men derigenom, att ett lands flesta skrifna minnesmärken äro jämnförelsevis af ringa ålder, bevisas dock ingalunda, att det också aldrig kan hafva egt några äldre, all den stund sådana, som möjligtvis en gång kunna hafva funnits, genom någon der starkare än annorstädes verkande orsak kunna hafva varit mera utsatta för förstörelse än på andra ställen. Och just sådant har förhållandet sannolikt också varit på Gotland. Orsaken dertill får man söka uti en af de redan angifna omständigheterna, som å andra sidan medverkat till runstenarnes större talrik het på ön, nämnligen kalkstenens större löshet och lätthandterlighet vid tillhuggning; ty det som lättar bearbetandet med mejseln, lättar också i samma mon arbetet för knostret och den krossande släggan, och framför allt gynnas dymedelst förvittringen genom luftens, regnets och frostens inverkan. Uti dessa omständigheter är det som man, efter mitt förmenande, bör söka det ringa antalet af ännu i behåll varande äldre runminnesmärken på Gotland.
Att likväl några sådana af verkeligen icke obetydlig ålder ännu der finnas, blifver högst sannolikt, om man ihogkommer följande omständigheter. När det är fråga om bestämmandet af ett skriftligt minnesmärkes ålder, hvaruppå intet årtal eller annan bestämd tidsangifvelse finnes, så kan man dock närma sig sanningen på följande väg. Först bör man undersöka, om der
