Sida:Håkan Smulgråt-1739.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

50


Truls för sig sielf.

Nå är det icke, som jag altid sagt, at Qwinfolcken äro rasandes efter mig. Jo, jo, Truls lärer ej wara så fuhl Karl, som mången tör inbilla sig.

Medan Maja och Ingri träta, spatzerar Truls af och an på Theatren mycket fort och ifrigt, som wore han uti särdeles starcka och angelägna Speculationer.

Maja.

Hwaruti tro den rättighet må bestå, som du har i hans Person fram för mig?

Ingri.

Det går dig intet an, och behöfwer jag intet at stå här, och giöra dig räkning derföre.

Maja.

Jo hwem wet, om icke det torde gå mig när nog an, ock kan skie närmare än du tror. Ty jag wet, hwad Truls en gång för alla har lofwat mig.

Ingri.

Du må weta hwad du wil, så wet ändå jag den saken bättre, och at jag ock ingen annan är den rätta och sanskyldiga, som har behagat Truls.

Maja.

Nå jag må skratta åt de falska Inbilningarne, som du giör dig om dig sielf. Om jag wore Karl, intet skulle jag kunna finna något på dig, som wore så behageligt, som du sielf tror.

Ingri.

Jo altid tror jag mig, til at snarare kunna winna en Karls tycke, än du din stygga. Och kan jag wäl säja dig, efter wi nu komma at tala derom, at förutan Truls månge andre wackre Monsieurer, som intet pläga liuga, hafwa sagt mig, at jag är wacker. Men med alt detta, har ända ej någon annan så mycket kunnat behaga mig, som Truls. Åtminstone skal det aldrig skie, at du skal taga honom ifrån mig


Maja.