Caspar.
Jo, min Far, twifla n u ej mer om Er Sons Lif, som efter så många olyckor, och en utstånden swår Fångenskap hos Barbarer, nu omsider har fådt den fägnaden, at kunna åter igen wisa sig för sin Fars ögon.
BIRGER springer til, tagar honom i famn och kysser honom:
Nej jag twiflar ej nu mer, utan är försäkrad derom, at det är ingen annan, än du sielf, min Enda och käreste Son Caspar. Himmelen ware lofwad som hört mina böner, och efter så långt wäntande, omsider förundt mig den hugnaden, at åter igen få se dig, hwilcket är mig många gångor kärare, än alla andra förmåner, som någonsin i werlden kunnat hända mig. Men min kiära Son, när kom du hit til Staden?
Caspar.
Jag kom min Far redan för några dagar tilbakars hit. Det första, som jag sedan min Hemkomst giorde, war at jag underrättade mig så oförmärckt genom andra och tredie handen om min Fars tilstånd: och då jag på det sättet fick weta, at min Far hade hälsan och mådde wäl, så lät jag mig der med så länge åtnöja. Ty för wissa ordsaker skuld, som jag wid tilfälle skal hafwa den ähran, at berätta min Far, har jag funnit nödigt, at i desse dagar, som jag här wistats, ej uptäcka mig för någon, för än nu; men min kiäre Far, huru står det til med wåre anhörige här i Staden, och hwilcka af dem lefwa ännu?
Birger.
De äro måsta delen döde. Den endaste som lefwer af wår närmaste Släckt, är min gamla Bror Håkan.
Caspar.
Rå så säjer jag, lefwer gambla Far-Bror Håkan än? Men är han än så girug som förr.
